 |
| Är den svarta pedagogiken åter på frammarch inom den svenska skolan? |
-
ett humbug inom naturvetenskapen ?
I grunden är jag utbildad förvaltningssocionom och började min yrkeskarriär i primärkommunen på 70-talet med att hjälpa människor att få materiella saker och behov som bostäder, förskolor, skolor och industrilokaler, förvaltningshus och servicehus för äldre, tillgodosedda. Arkitektur och ingenjörskunskaper skapar goda förutsättningar för människors liv inom detta samhällsområde men byggnadskonsten och den materiella välfärden inrymde människor som jag själv ville lära mig mer om. Jag fick ett erbjudande om att gå psykologutbildningen i mitten på 80-talet och antog erbjudandet. Teoretiskt så skolades jag inom psykologins område på två av landets mest ansedda universitet (Lund resp. Umeå). Praktiskt så lärde jag mig psykologins gränser på en rättspsykiatrisk institution för gravt kriminaliserade psykiatripatienter (Sidsjöns sjukhus Sundsvall). Här insåg jag att sjukvården är den plats man hamnar på (helt avskuren från vardagslivets realiteter och trivialiteter) när man inte längre är mottaglig för psykologiska eller pedagogiska problemlösningar av livspusslet. Jag noterade även att alla dessa trasiga människor varit som du eller jag, och en gång fått lära sig något i hemmet eller skolan. Märkliga psykosociala uppväxtvillkor och bemötanden (Se även min bok PERSPECTIVAE) hade gjort dem annorlunda på sätt att samhället nu bekostade dem nästan ett par miljoner kronor varje år enbart för att uppehålla deras dagliga liv. Sagt och gjort vände jag sjukvården och det diagnostiska sjukvårdstänkandet med dess grundantagande om att ”alla har en diagnos” ryggen, för att i stället som privat entreprenör kunna livnära mig och arbeta förebyggande med psykologiska och pedagogiska metoder inom utbildningsväsendet, arbetsförmedling, företagshälsovård och i en egen privat praktik.
Åren går. Människor jag möter får relativt bra effekter av
mina arbetsmetoder och ansträngningar att hjälpa dem när livet kärvat ihop sig.
Oftast kan de jag möter gå vidare i sina liv utan att fastna mer kroniskt i
sjukvårdssystemet med dess inslag av ifågasatt och ohälsosam droganvändning (se
t.ex Whitaker, Robert - Pillerparadoxen).
Friställd från sjukvårdstänkandets instrumentella däggdjursinställning till
människan (Ja, vi är alla djur, men inte helt ociviliserade eller i en bur!),
kan jag efterhand lära ut att psykologin sitter mer i vår ordanvändning,
kommunikationen och ömsintheten i våra möten, än i en hjärna som anses innehålla
diverse infekterade och kategoriserade spöken! Jag kan demokratiskt öppet
kritisera sjukvården för det sistnämda, men också visa psykologins alternativ
och möjligheter inom mer vardagsnära livsområden.
Landstingen går på knäna ekonomiskt. Det befolkningsmässigt
rätt lilla landstinget i Jämtland är länets största arbetsgivare och omsätter
trots fåtalet boende i länet drygt en miljard kronor skattemedel årligen. Många
människor i en nödställd situation skulle enligt mitt förmenande kunna bli
hjälpt av så mycket pengar men, min bild av landstinget efter 20 år som privat
vårdentreprenör inom psykologin i länet är tyvärr allvarligt svärtad och
grumlad. Landstinget drivs mycket illa och av en homeopatiskt influerad kuria,
på sätt att revisorerna inte ens vill tillstyrka ansvarsfrihet för verksamheten.
Personalen säger upp sig själv, omplaceras eller sjukskrivs p.g.a
inlåsningseffekter på arbetsmarknaden och långvariga stressjukdomar.
Bemanningskostnader och kostnader för pensionsavsättningar skenar. Administratörer
kan få remarkabla affektutbrott vid telefonsamtal, ägnar sin tid åt
återkommande lönedrivande omorganisationer och ombyggnationer, beviljar
konkurerande bisysslor, för ”svart dagbok” av sekretessbelagda handlingar och inriktar
ansträngningar av säkerhetsarbete mot kritiker fristående organisationen,
baktalar och jagar bort privata vårdentreprenörer, övertalar, erbjuder
samarbetsavtal och manipulerar entreprenörers uppdragsgivare till hastigt
oöverlagda aktiviteter och långtgående beslut. Märkliga sedvanefrämmande
villkor har förekommit vid upphandling och tjänstetillsättningar. Vid
granskning, ifrågasättande och frågor utövas en strategisk ostracism med
undvikande av att t.ex besvara telefonpåringningar.
Sjukvården och inte minst primärvården och den kroppsliga
akutsjukvården fungerar trots knappa ekonomiska resurser och stora kostsamma
bemannigsproblem hyfsat bra utifrån min horisont. Landstingets ekonomiska
tillskott och buffert i Jämtlands läns landsting liksom i övriga landsting i
landet ligger troligen i att man måste göra ett nödvändigt Alexanderhugg i sin
organisation där man inte bör dra sig för att i en snabb reform helt hugga bort
hela den del av verksamheten som idag präglas av, om inte ren charlatism så
åtminstone, ett mycket ifrågasatt pseudoaktigt vetenskapligt stöd, inkompetent
ingenjörskonst och kanske ett fullständigt humbug inom självaste naturvetenskapen:
Psykiatri, habiliteringsverksamhet samt barn- och ungdomspsykiatrin. Trots mina
remisser till de här instanserna har jag upplevt att de tillfört mycket lite av
mervärde till t.ex skolor och föräldrar under åren. Utbyggnaden av s.k.
psykosociala team har heller inte tillfört så mycket samhällsnytta (vilket
utvecklingen av psykiska sjukdomar visar) utan har tvärtom snedvridit konkurrensen
och det saknas därtill helt forskningsstöd för att en offentligt finasierad
terapi fungerar bättre mot att du själv bekostar din egen terapi genom en
försäkring eller lika gärna direkt ur din egen ficka.
Efter 35 års arbete med mänskliga behov varav 20 års arbete som barn- och
ungdomspsykolog har jag belönats med ett omdöme att varna för den svarta pedagogikens princip[1]
som genom ett intensifierat och okritiskt samarbete Skola+BUP, riskerar att få ett allt starkare fotfäste
eller genomslag både inom skolorganisationer och psykiatrin i landet. Det är
mycket tveksamt, troligen lagstridigt och inte minst sorgligt om nödvändigt
stöd i skolan villkoras med att skolbarn tvingas att ta med en pillerburk och en
diagnos i pannan till sin skolbänk för att överhuvudtaget få lagstadgad hjälp
mot sina skolsvårigheter.
Om du som förälder och vårdnadshavare önskar utreda ditt
barns svårigheter via sjukvården är det vidare rimligt att fundera över några ytterligare
brydsamma frågor. Sätt dig i ditt barns ställe. Skulle du själv vilja gå igenom
en omfattande psykologisk utredning, där allt om dig noggrant penetreras och
journalförs? Vilket omdöme om beslutet är det troligt att ditt barn återför
till dig senare när barnet själv kommer upp i vuxenlivet? Har föreslagen testadministratör
erforderlig kompetens, tid, vana och erfarenhet för en korrekt uttolkning av
resultatet inkl. upprättande och uppföljning av åtgärdsprogram? Betänk även
långsiktiga stigmatiserande effekter (t.ex i vänkrets och ekonomiskt/socialt
liv, humör, självkänsla, motivation osv.) och konsekvenser av beslutet (t.ex framtida
utbildning, körkort, förutsättningar i arbetslivet, långtidsverkan av
medicinering på inre organ och kroppsligt homeostatiskt system).
Torbjörn
Eliazon
Entreprenör
F.d
skolpsykolog
