Jul och Julklappstider

Julen är barnens högtid, men passa på och köp boken "Skolan och barnets utveckling" i bokhandeln till de vuxna i deras närhet! Just nu hittar du boken som billigast i den här bokhandeln (följ bildlänken):

Skolan och barnets utveckling

Författaren presenterar boken "Skolan och barnets utveckling"

Posted by Skolan och barnets utveckling on den 27 augusti 2015

En pillerburk på skolbänken

Är den svarta pedagogiken åter på
frammarch inom den svenska skolan?

-          ett humbug inom naturvetenskapen ?

I grunden är jag utbildad förvaltningssocionom och började min yrkeskarriär i primärkommunen på 70-talet med att hjälpa människor att få materiella saker och behov som bostäder, förskolor, skolor och industrilokaler, förvaltningshus och servicehus för äldre, tillgodosedda. Arkitektur och ingenjörskunskaper skapar goda förutsättningar för människors liv inom detta samhällsområde men byggnadskonsten och den materiella välfärden inrymde människor som jag själv ville lära mig mer om. Jag fick ett erbjudande om att gå psykologutbildningen i mitten på 80-talet och antog erbjudandet. Teoretiskt så skolades jag inom psykologins område på två av landets mest ansedda universitet (Lund resp. Umeå). Praktiskt så lärde jag mig psykologins gränser på en rättspsykiatrisk institution för gravt kriminaliserade psykiatripatienter (Sidsjöns sjukhus Sundsvall). Här insåg jag att sjukvården är den plats man hamnar på (helt avskuren från vardagslivets realiteter och trivialiteter) när man inte längre är mottaglig för psykologiska eller pedagogiska problemlösningar av livspusslet. Jag noterade även att alla dessa trasiga människor varit som du eller jag, och en gång fått lära sig något i hemmet eller skolan. Märkliga psykosociala uppväxtvillkor och bemötanden (Se även min bok PERSPECTIVAE) hade gjort dem annorlunda på sätt att samhället nu bekostade dem nästan ett par miljoner kronor varje år enbart för att uppehålla deras dagliga liv. Sagt och gjort vände jag sjukvården och det diagnostiska sjukvårdstänkandet med dess grundantagande om att ”alla har en diagnos” ryggen, för att i stället som privat entreprenör kunna livnära mig och arbeta förebyggande med psykologiska och pedagogiska metoder inom utbildningsväsendet, arbetsförmedling, företagshälsovård och i en egen privat praktik.

Åren går. Människor jag möter får relativt bra effekter av mina arbetsmetoder och ansträngningar att hjälpa dem när livet kärvat ihop sig. Oftast kan de jag möter gå vidare i sina liv utan att fastna mer kroniskt i sjukvårdssystemet med dess inslag av ifågasatt och ohälsosam droganvändning (se t.ex Whitaker, Robert - Pillerparadoxen). Friställd från sjukvårdstänkandets instrumentella däggdjursinställning till människan (Ja, vi är alla djur, men inte helt ociviliserade eller i en bur!), kan jag efterhand lära ut att psykologin sitter mer i vår ordanvändning, kommunikationen och ömsintheten i våra möten, än i en hjärna som anses innehålla diverse infekterade och kategoriserade spöken! Jag kan demokratiskt öppet kritisera sjukvården för det sistnämda, men också visa psykologins alternativ och möjligheter inom mer vardagsnära livsområden.

Landstingen går på knäna ekonomiskt. Det befolkningsmässigt rätt lilla landstinget i Jämtland är länets största arbetsgivare och omsätter trots fåtalet boende i länet drygt en miljard kronor skattemedel årligen. Många människor i en nödställd situation skulle enligt mitt förmenande kunna bli hjälpt av så mycket pengar men, min bild av landstinget efter 20 år som privat vårdentreprenör inom psykologin i länet är tyvärr allvarligt svärtad och grumlad. Landstinget drivs mycket illa och av en homeopatiskt influerad kuria, på sätt att revisorerna inte ens vill tillstyrka ansvarsfrihet för verksamheten. Personalen säger upp sig själv, omplaceras eller sjukskrivs p.g.a inlåsningseffekter på arbetsmarknaden och långvariga stressjukdomar. Bemanningskostnader och kostnader för pensionsavsättningar skenar. Administratörer kan få remarkabla affektutbrott vid telefonsamtal, ägnar sin tid åt återkommande lönedrivande omorganisationer och ombyggnationer, beviljar konkurerande bisysslor, för ”svart dagbok” av sekretessbelagda handlingar och inriktar ansträngningar av säkerhetsarbete mot kritiker fristående organisationen, baktalar och jagar bort privata vårdentreprenörer, övertalar, erbjuder samarbetsavtal och manipulerar entreprenörers uppdragsgivare till hastigt oöverlagda aktiviteter och långtgående beslut. Märkliga sedvanefrämmande villkor har förekommit vid upphandling och tjänstetillsättningar. Vid granskning, ifrågasättande och frågor utövas en strategisk ostracism med undvikande av att t.ex besvara telefonpåringningar.

Sjukvården och inte minst primärvården och den kroppsliga akutsjukvården fungerar trots knappa ekonomiska resurser och stora kostsamma bemannigsproblem hyfsat bra utifrån min horisont. Landstingets ekonomiska tillskott och buffert i Jämtlands läns landsting liksom i övriga landsting i landet ligger troligen i att man måste göra ett nödvändigt Alexanderhugg i sin organisation där man inte bör dra sig för att i en snabb reform helt hugga bort hela den del av verksamheten som idag präglas av, om inte ren charlatism så åtminstone, ett mycket ifrågasatt pseudoaktigt vetenskapligt stöd, inkompetent ingenjörskonst och kanske ett fullständigt humbug inom självaste naturvetenskapen: Psykiatri, habiliteringsverksamhet samt barn- och ungdomspsykiatrin. Trots mina remisser till de här instanserna har jag upplevt att de tillfört mycket lite av mervärde till t.ex skolor och föräldrar under åren. Utbyggnaden av s.k. psykosociala team har heller inte tillfört så mycket samhällsnytta (vilket utvecklingen av psykiska sjukdomar visar) utan har tvärtom snedvridit konkurrensen och det saknas därtill helt forskningsstöd för att en offentligt finasierad terapi fungerar bättre mot att du själv bekostar din egen terapi genom en försäkring eller lika gärna direkt ur din egen ficka.

Efter 35 års arbete med mänskliga behov  varav 20 års arbete som barn- och ungdomspsykolog har jag belönats med ett omdöme att varna för den svarta pedagogikens princip[1] som genom ett intensifierat och okritiskt samarbete Skola+BUP,  riskerar att få ett allt starkare fotfäste eller genomslag både inom skolorganisationer och psykiatrin i landet. Det är mycket tveksamt, troligen lagstridigt och inte minst sorgligt om nödvändigt stöd i skolan villkoras med att skolbarn tvingas att ta med en pillerburk och en diagnos i pannan till sin skolbänk för att överhuvudtaget få lagstadgad hjälp mot sina skolsvårigheter.

Om du som förälder och vårdnadshavare önskar utreda ditt barns svårigheter via sjukvården är det vidare rimligt att fundera över några ytterligare brydsamma frågor. Sätt dig i ditt barns ställe. Skulle du själv vilja gå igenom en omfattande psykologisk utredning, där allt om dig noggrant penetreras och journalförs? Vilket omdöme om beslutet är det troligt att ditt barn återför till dig senare när barnet själv kommer upp i vuxenlivet? Har föreslagen testadministratör erforderlig kompetens, tid, vana och erfarenhet för en korrekt uttolkning av resultatet inkl. upprättande och uppföljning av åtgärdsprogram? Betänk även långsiktiga stigmatiserande effekter (t.ex i vänkrets och ekonomiskt/socialt liv, humör, självkänsla, motivation osv.) och konsekvenser av beslutet (t.ex framtida utbildning, körkort, förutsättningar i arbetslivet, långtidsverkan av medicinering på inre organ och kroppsligt homeostatiskt system).

Torbjörn Eliazon

Entreprenör

F.d skolpsykolog

---

[1] Begrepp från Miller, Alice,  ’Riv Tigandets Mur’, Wahlström & Widstrand. Stockholm, 1991