Dansterapi gör en människa glad

Dansterapi är en konstnärlig form av uttryckande dans, man dansar efter ett speciellt rörelsemönster. Det är en terapiform som gör att, man lär känna sin kropp bättre av rörelser. Man träffar andra personer som också dansar. Det är lika som när man målar eller ritar, man är kreativ. Man blir positiv och vill måla eller dansa mer, man glömmer bort det som är tråkigt. Man blir glad av dans. Man behöver inte prata utan man dansar bara och lyssnar på musiken.

Dansterapi kan hjälpa människor från olika länder att kommunicera erfarenheten t.ex från krig, våld och förstörelse. Både gamla och unga kan gå på dansterapi. Många människor frågar ifall man måste kunna dansa för att gå på dansterapi. Svaret är nej. Man går ju på dansterapi för att må bra, kunna kommunicera och förmedla sig bättre.

Ni bör därför gärna köpa boken ”Dansens helande kraft” det är därifrån som jag har fått all information. Författaren heter Monika Thelin som själv är utbildad danspedagog.

Livia Eliasson (praktikant)

Förbiser skola och sjukvård elevers visuospatsiala räknesvårigheter?

Riskerar drygt 100 000 elever att inte få den hjälp och det stöd som de är berättigade till i den svenska skolan? Förskrivs läkemedel på felaktiga grunder inom sjukvården?

"Everything we see could also be otherwise"
Ludwig Wittgenstein
Ur: Tractatus Logico Philosophicus 

Enligt WHO:s klassifikationssystem ICD-10 definieras inlärningssvårigheter i matematik som en specifik räknesvårighet (F81.2). Cirka 6% av eleverna kan bedömas ha matematiska inlärningssvårigheter, vilket innebär att det rör sig om drygt 100 000 elever i Sverige läsåret (2012/13). Dyskalkyliker, d v s de som har dyskalkyli, är som regel normalbegåvade men uppvisar enligt neuropsykolog Björn Adler, problem med delar av den kognitiva processen där det särskilt handlar om specifika- eller speciella matematiksvårigheter. Lärarutbildaren Eva-Stina Källgården som föreläst på Matematikbiennetten har i en polemik med Adler (och WHO:s klassifikationssystem) gått så långt som att enligt SVT påstå att dyskalkyli är ”en bluffdiagnos som inte finns”.

Studien Trends in International Mathematics and Science Study (TIMSS) från 2011 visar tyvärr att de svenska resultaten och resultatutvecklingen i matematik från mellanstadiet till högstadiet är klart under resultaten för EU/OECD-länderna i genomsnitt. Kanske beror detta delvis på att vi så tydligt sticker huvudet i sanden och inte vill tillstå problemet med specifika matematiksvårigheter för många elever? Enligt Specialpedagogiska skolmyndigheten, (SPSM) är matematiksvårigheter ett omfattande och komplext begrepp som kan bero på en mängd olika orsaker. SPSM lyfter fram förskollärarnas och förskolans tidiga pedagogiska roll att stimulera ”matematiska lekar” som på olika sätt ska utveckla barnets mängduppfattning samt förståelse för mönster och samband.

SPSM förordar att förskolan ska kommunicera grundläggande matematiska begrepp i barnens vardagliga miljö och hänvisar till behovet av en indviduell anpassning med ett varierat sätt att lösa problem och att man efterhand introducerar olika laborativa pedagogiska material för barn med speciellt konstaterade svårigheter. Förskolans möjligheter att hantera den här pedagogiska uppgiften beror förstås på resurstilldelningen och förskolans pedagogiska kompetens. Enligt Skolverkets lägesrapport (2013-05)gick det hösten 2012 i genomsnitt 5,3 barn per årsarbetare och 10,1 barn per förskollärare (årsarbetare) i förskolan (I fristående förskolor är förskollärartätheten lägre (12,8 barn per förskollärare) jämfört med i kommunala förskolor (9,6 barn per förskollärare). Antalet barn inskrivna i förskolan har inte varit högre än idag (nästan 95%), eller ca 480 000 elever (motsvarande siffror för grundskolan är 900 000 elever, gymnasieskolan 352 000, grundsärskolan 9600 samt sameskolan 160 elever. Den kommunala vuxenutbildningen har ca 200 000 elever, varav 102 400 elever i Sfi).

Vid en funktionell hjärnavbildning (fMRI) visar barn med dyskalkyli en påvisbar reducerad aktivering i IPS (intraparietala sulcus) när de får till uppgift att jämföra olika kvantiteter. Andra undersökningar har påvisat reducerad grå substans i IPS hos individer med dyskalkyli. Man har också visat att förbindelserna mellan olika kritiska hjärnområden relaterade till IPS är sämre utvecklade. En genomgång av aktuellt forskningsområde om dyskalkyli gjord av professor Ingvar Lundberg och spec.pedagog Görel Sterner vid Nationellt centrum för matematikutbildning i Göteborg 2009 visar på det berättigade i att diskutera fenomenet räknesvårigheter och att problemet faktiskt existerar som en funktionsnedsättning i sig. ”Det förefaller troligt att det finns ett samband mellan räkneförmåga och senare framgång i livet i fråga om lön och arbetstillfredsställelse (se t ex Leuven, Osterbeek & van Ophen, 2004). Men även i vardagslivet kan problem med enklare räkning leda till många bekymmer. Privatekonomin blir svår att hantera rationellt och samhällsinformation som t ex presenteras i diagram och kurvor kan bli svåra att tolka.”

Orsakerna till en funktionsnedsättning när det specifikt gäller att lära sig räkna kan bero på många saker. Forskning med funktionell hjärnavbildning (fMRI) tyder också på att användningen av den mentala tallinjen genomgår en utveckling som är beroende av erfarenheter. Barn i åldern 8–12 år skiljer sig från vuxna i fråga om graden av neural aktivitet i parietala (hjässloben) och prefrontala (i pannloben) områden när de löser aritmetiska uppgifter. Vuxna aktiverar mest IPS. Cohen Kadosh m fl (2007) demonstrerade den kritiska betydelsen av IPS genom att, med en teknik som kallas transmagnetisk stimulation, störa aktiviteten i IPS och framkallade därigenom samma osäkra räkneförmåga som utmärker personer med dyskalkyli. Forskarna hade alltså lyckats få till stånd en experimentellt framkallad och högst tillfällig dyskalkyli. Barn visar signifikant lägre aktivitet i IPS men har större aktivitet i de prefrontala områden som är ansvariga för uppmärksamhet och exekutiva funktioner i arbetsminnet (Kucian m fl 2005). Mönstret ändras under utvecklingen och aktiviteten i IPS ökar samtidigt som aktiviteten i främre (prefrontala) områden minskar (Rivera m fl, 2005).

Barn med dyskalkyli uppvisar ett annat mönster av hjärnaktivitet. För det första tycks aktiviteten i både prefrontala områden och IPS vara lägre hos barn med dyskalkyli än hos åldersmatchade jämförelsebarn (Kucian m fl, 2006). För det andra kunde man inte se någon s.k SNARC-effekt (Spatial numeric association of response codes, se t ex (Gevers m fl, 2006; Daar & Pratt, 2008) hos dessa barn (Bachot m fl, 2005). Uppgiften i SNARC-testet är att trycka ned en knapp så fort som möjligt för att markera vilket tal som är störst. Det visar sig då att högerhanden är snabbare än vänsterhanden om talet är stort, medan vänsterhanden reagerar snabbare för små tal. Denna effekt anses vara ett stöd för föreställningen om en medfödd mental tallinje som ordnar talen från vänster till höger i storleksordning.

En tydlig SNARC-effekt kan man inte se hos barn förrän i 8-årssåldern då en tallinje börjar bli etablerad (Berch m fl, 1999). I början är de höga talen på tallinjen sammanpressade som på en logaritmisk skala. Allt eftersom utvecklingen fortskrider tycks emellertid den mentala tallinjen bli mer och mer lineär (Siegler & Booth, 2004). Man kan möjligen tolka detta som att barn med dyskalkyli är drabbade både av en dåligt fungerande tallinje och brister i uppmärksamhetsfunktioner. Men eftersom vi inte har någon entydig avgränsning av dyskalkyli får vi tolka resultat av detta slag med viss försiktighet. I tvillingstudier har man även kunnat visa att det finns en tydlig ärftlighet när det gäller vissa räknesvårigheter (Alarcon m fl, 1997).

Lärare och föräldrar vars barn kämpar med matematiksvårigheter sätter ofta sitt hopp till att en intensiv extrainsatt specialundervisning ska vara det bästa sättet att hjälpa dem bemästra viktiga färdigheter, men en ny forskningsstudie från Stanford University School of Medicine (som släpptes måndagen 2013-04-29) visar att det inte alltid fungerar på det sättet. Studien utfördes på 24 tredje-klassare och utformades som ett sätt att förstå varför vissa barn gynnas mer än andra av specialundervisning i matematik. Studien inleddes med tester av arbetsminne, läsning och matematisk förmåga. Barnen genomgick också hjärnavbildning med en funktionell och strukturell magnetisk resonanstomografi (MRI) vilken avslöjade anslutningskapacitet, storlek och form på olika delar i hjärnan. Därefter gav man barnen enskild specialundervisning, åtta till nio timmar per vecka under sammanlagt 8 veckor.

En betydande förbättring i aritmetisk problemlösning från räknande till mer avancerad faktainhämtning kunde mycket riktigt observerats när eleven fått denna särskilda specialundervisning. Snabbheten och noggrannheten i problemlösningen ökade med specialundervisningen, men några barn förbättras betydligt mer än andra utav den. Förbättringen enskilt varierade kraftigt från 8 procent till 198 procent! Därefter undersökte forskarna om skillnader i beteenden och hjärnans anatomi även kunde förutsäga individuella skillnader i förbättring av den aritmetiska prestationen med stöd av specialundervisningen. Överraskande nog så fann man inga beteendemässiga faktorer, inklusive intelligenskvot, arbetsminne eller en noterad matematisk talang i förväg som kunde förutspå prestationshöjningen.

Däremot förutspådde volymstorleken på hippocampus prestationsförbättringarna och då särskilt den grå substansen av neuroner i höger hippocampus (10 %). Dessutom förutspådde en inneboende funktionell och snabb uppkopplingskapacitet hos hippocampus mot det dorsolaterala och ventrolaterala prefrontala cortex (viktiga områden för kognitiv kontroll och bildande av långtidsminnen) och de basala ganglierna (hanterar vanebildning och processuell minneslagring) avsevärda förbättringar i matematikprestationen (15%). Elever med bättre utveckling i den högra hippocampusregionen och en större sammanlänkning mellan hippocampus och de andra två strukturerna förbättrade m.a.o deras aritmetiska problemlösning färdigheter mer, vilket förklarar upp till 55 procent av variationen i förbättring efter den matematiska specialundervisningen, enligt forskarna.

Forskarna vid Stanford University belägger därmed att det finns stora individuella skillnader i morfometri (t.ex mängden grå substans, som verkar påverka spatsial förmåga) och anslutningskapacitet mellan olika centrala delar av hjärnan som egentligen bestämmer utfallet av insatt specialundervisning. Dessa är förknippade med all inlärning och minne, men utgörs i första hand inte alls av de speciella regioner i hjärnan som normalt anses vara involverade i aritmetisk beräkning (IPS). Hjärnans allmänna morfometri och konnektivitet anses därför vara de starkaste prediktorerna för en lyhörd anpassning av specialundervisning till barn. Mer allmänt tror forskargruppen därför att kvantitativa MRI-mått på hjärnans struktur och organisation kan ge pricksäkrare markörer av talangfullhet, utvecklingskapacitet och skicklighet än vad t.ex en beteendemässiga uppskattningar kan göra. I en intervju i Reuters sammanfattar en av forskarna – professor Vinod Menon - att precis som när vuxna lärt sig att jonglera ökar mängden grå substans inom andra områden i hjärnan ansvariga för en rumsligt/spatsial uppmärksamhet. På motsvarande sätt hoppas Menon så småningom kunna utnyttja hjärnans plasticitet och hitta motsvarande träningsmetoder för att pumpa upp en tillväxt av grå substans och ökad konnektivitet runt områden som är relevanta för lärande av aritmetik. Detta möjligen redan innan eleverna påbörjar specialpedagogiska insatser i matematik. Då kan eleverna kanske bättre tillgodogöra sig undervisningen.

Forskningsresultaten bekräftar en tendens som undertecknad noterat inom skolan i ett praktiskt psykometriskt undersökningsarbete genom de senaste femton åren. Många elever som har konstaterade visuospatsiala svårigheter riskerar nämligen här misstas lida av utbrändhetssymtom (skoltrötthet och dropouts) och mer allvarliga utvecklingsstörningar som lett fram till i efterhand konstaterat felaktiga placeringar inom särskolan eller ibland till diagnosticerade beteendestörningar som t.ex ADHD/ADD/Asperger m.fl (särskilt när man hamnat inom sjukvården och bedömts ha medicineringsbehov med preparat utprövade för helt andra sjukdomstillstånd än dyskalkyli). Det är kanske egentligen mer troligt att många av dessa elever lider av en form av en speciell och relativt okänd form av dyskalkyli, som kallats visuospatsial dyskalkyli. Ovanligt stora svårigheter i utprovat känsliga visuospatiala deltest (t ex SRB, Wisc och Benton), undergenomsnittliga prestationer i aritmetik, matematikprov, klockprov plus ett besvarat screeningformulär i kombination med uteslutning av allvarligare sjukdomsliknande tillstånd, talar nämligen ofta mer än vad man allmänt känner till, om en differentialdiagnostiskt större risk för förekomst av en s.k. specifik visuospatsial dyskalkyli.

Svårigheterna och den inte så lilla utan tvärtom rätt så komplicerande problembilden i de här fallen innebär att eleven har eller riskerar få bestående problem inom främst matematikämnet med den matematiska överblicken så att hon får svårigheter att sätta decimalkomman på rätt ställe, avläsa eller korrekt återge tabeller, klockor, kartor, diagram etc. Det försvårar möjligheterna för en god ekonomisk planering, äventyrar förståelsen av geometriska figurer, tids- och schemahållning och får konsekvensen att eleverna blir osäkra och ofta räknar helt fel i grundläggande addition, subtraktion, multiplikation och division. Inom andra ämnesområden och övriga delar av livet ställer förstås det här funktionshindret till andra förtret för eleven också på sätt att hon t.ex. kan få omfattande svårigheter att nå övriga kunskapsmål i skolan, att kunna växla pengar, lösa teoretiska och praktiska uppgifter i körkortsprov, utföra deklarationsplikter, finna sig fram i en främmande stad eller att hon går sig vilse på en skogspromenad etc.

Oförmåga till en strategisk planering och en visualisering med bilder i tänkandet kan förutom att försvåra tillägnandet av andra ämnesfält inom utbildningen även bli en tärande faktor på självförtroende, självrespekt, uthållighet, stresstålighet, ångesttolerans och motivation. Pedagogik och helst muntliga examinationer bör därför oftast ta fasta på resonemang och begreppsutveckling i stället för en mekanisk inlärning. Eleven bör erbjudas anpassade abstraktionsnivåer till sina personliga förutsättningar, tillräcklig tid och genomgång av de grundläggande begreppen samt förstärkning av självförtroende och kompensatoriska strategier för att tillgodogöra sig ämnet, t ex i mycket hög utsträckning tillhandahållas tekniska hjälpmedel (t.ex appar, e-böcker, interaktiva skrivtavlor, pekplattor, talsyntes, telefoner), tabeller, beräkningsmodeller och facit, så att prestationer och resultat kan få motsvara begåvningspotentialen i övrigt.

Kanske risker vi ytterligare att tappa bort faktiska inlärningssvårigheter och den basala grunden i det intellektuella och individuella kunskapstillägnandet om Skolverket, politiska företrädare och personal inom skolan återkommande överbetonar kamrateffekter, värdegrundsarbete, ett tillitsfullt klimat, en positiv självuppfattning, individens motivation, samarbetsförmåga och självdisciplin, som de faktorer som har störst betydelse för att en individ bäst ska klara sina studier och senare få en god framtid på en ibland krävande och konkurrensutsatt arbetsmarknad.

Torbjörn K.A. Eliazon
Leg.psykolog/socionom


Principia Mathematicae (Whitehead & Russell), “To come very near true theory and to grasp its precise application are two very different things as the history of science teaches us. Everything of importance has been said before by somebody who did not discover it.”