Doktor Cenodoxus

Initium omnis peccati [1]

Av Torbjörn K.A. Eliazon

 

Detta är berättelsen om en man, som inte kom till himlen. Till trots av sina högsta ambitioner och att han förmått göra mycket gott! Anledningen är helt enkelt att han inte lärt sig sina läxor, utan måste försöka läsa in dem igen och därmed göra om dem. Han ansågs rätt belevad och påläst, men när det kom till prövningen inför vår Herre så kom hans levnad helt och fullständigt på skam. Ungefär som en elev som skolkat från sin undervisning.

Hans syndfullhet var hans egen stolthet, högmod och hans fåfängliga försök att utav sin samtid försöka erövra erkännande, framgång och en kulturell och social status. Den enda rena kärlek som den här mannen kunde hänge sig åt var nämligen kärleken till sin egen förträfflighet -amor propriae excellentia[2]! 

Av alla sju dödssynder[3] är högmodet och stoltheten dessutom allvarligast,  eftersom det uppmanar oss att fjärma oss från en tro på några högre moraliska  lagar, regler och värderingar, än dem vi själva sätter upp för vår livsföring. "Även om vi flyr bort från Gud i alla våra laster,  så höjer högmodet ensamt arrogansen gentemot Gud" sa Thomas av Aquino[4] och gav samtidigt en ytterligare hänvisning till Augustinus[5] beskrivning av Babylon (ett samhälle som vänt sig bort från alla Guds lagar).

Han är ingen prins, han är en vanlig doktor. Han heter Cenodoxus, även kallad doktorn från Paris. En idag ganska åldersberest man som fortfarande ändå har ett gediget rykte för att han kan läka de sjuka, hjälpa de fattiga, tala vänligt och betjäna alla som på något sätt behöver hans tjänster. Cenodoxus är utan snobberi eller högmod, en vänlig människa lika älskad som beundrad och har lyckats i alla de saker som han föresatt sig att han ska göra. Han är i sanning en barnens advokat, lärare, läkare, vetenskapsman, författare och sagoberättare. En riktigt god psykolog och filosof som till och med ibland ger kungliga råd till högre herrar och prinsessor i deras dagliga bestyr. Han lär ha överträffat de flesta på alla de saker man kan vara duktig på i livet.

Allting började egentligen när han ville till himlen och nekades, för tusen år sedan. Året var de kristnas 1082. Han kallades då för Raymond Diocres och arbetade som professor vid Sorbonne i Paris med ett universellt rykte för sin pedagogiska skicklighet och en visad särskilt stor dygd i sitt arbete. Men, han började förlora sin egen goda hälsa, vilket inte minst oroade alla hans vänner. När han blev sjuk besökte därför vännerna hans hus för att se om om det var något som de kunde göra för honom. Det, var bara en helt bortkastad ansträngning. Allt som de kunde bistå honom med var tröstefulla ord och avundsamma beklaganden om att de själva nog helst skulle ha velat vara mer lik honom, under sina egna liv. Människorna bad för honom dag och natt och alla ansåg sig rätt övertygade om eller trodde, att Cenodoxus, var den absolut trevligaste person de någonsin träffat.

Men, ingen I hela världen kunde nu hjälpa den gode doktorn i Paris, som ju själv ändå hade hjälpt så många andra människor. Prästen kom och försökte, men var helt oförmögen att höra honom erkänna några som helst synder, som han inte redan kände till. Han som via bikten skulle förlåta honom hans sista synder i livet fick därför överge honom till slut och sa att han ändå hade gjort allt som han kunde göra, "Men, med Herrens hjälp kan du nog ännu återfå din hälsa, tillade han." Cenodoxus dog, och sorgen tog vid.

Tre dagar senare, var kistan vackert prydd, som sig bör med vackra symboler från ett framstående sällskaps- och yrkesliv. Cenodoxus åkte till domkyrkan i en dyrbart anskaffad vagn och via en välordnad procession, tillsammans med sina professorskolleger, en stor grupp studenter och väldigt många präster. Det var mycket högtidligt! Hundratals människor deltog redan i begravningscermonin och otaliga ljus hade tänts inne i katedralen.

Det mumlades böner och människor grät rikligt och välmenat. Men, när den döda kroppen av Cenodoxus hade förts in i katedralen och placerats på ett stenbord skulle kroppen förberedas för en av de sista riterna, en så kallad helig Viaticum. En välsignelse, när man fuktar den dödes läppar som ett slags färdkost och samtidigt åkallar den döde personens namn. ”Cenodoxus!” Då börjar Cenodoxus läppar plötsligt att röra sig och... han talar:

Cenodoxus: Ack Neej...!
Församlingen:  Gud bevare oss. Det är som ett mirakel!
Cenodoxus: Ack, ack Nej! Vår högste himelske domare har fördömt mig.
Församlingen:  Oh Gud den Allsmäktige. Skona och frukta den store Gudens boning!

Församlingen var nu fullständigt överväldig av skräck, panik och förundran. När det manligt undersköna, halvskäggiga anletet, som avspeglade högmod, fasa och förtvivlan åter en gång lydde sin bärares intentioner, och när hans stolthet i det sista utlöste sig i en ur hjärtats djup kommande förbannelse mot den helig andes röst, gick det som genom märg och ben hos de närvarande. Ingenting liknande hade någonsin inträffat i historien tidigare. Aldrig förr hade någon börjat tala igen på sin dödsbädd. Det var verkligen ett Guds mirakel!

Uppgifterna går nu lite isär om vad som hände de följande tre dagarna. Enligt samständiga uppgifter ställdes Cenodoxus ande samtidigt med händelsen i katedralen, inför en tribunal av domare i himlen, bestående av bland andra Guds Herre, Jesus Kristus, apostlarna S:t Paulus och S.t Petrus, sina skyddsänglar och ärkeängeln S:t Michael.

Här satt också flera andra som Cenodoxus aldrig träffat. Personer från en framtid han aldrig mött. För Cenoxus var allt som en ond lång mardröm som han vaknade alldeles stel, kallsvettig och skräckslagen mitt uppe i. Hans framfart genom livet hade plötsligt och abrupt hejdats. Plötsligt och yrande stod han högst uppe på en av den norske skalden Griegs högsta bergstoppar utanför Bergen, någonstans vid Hardangervidda i sydvästra Norge. Hans livs stora kärlek Philautia  fanns här intill honom och hon hängde nu tillsammans med honom längst upp över en hemsk avgrund som han nu inte kunde ta sig över eller förbi. Skulle hon med sitt underbara leende och med sina betryggande ord på en lite främmande accent, nu äntligen kunna komma till hans skyl och räddning? Hon, som han höll så högt att han avstod. Hon så skör, tillmötesgående och vän som gladde honom till vördnadsfull respekt och som han gett upp genom att gå förbi. Kärleken till jämliken.

Han fick svindel, upplevde det som att han helt spysjuk av livet skulle förlora balansen och falla ned som ett avskräde utför de höga spetsiga klipporna ned mot en avgrund som låg mörkt och skrämmande. Ingenting kunde längre hjälpa honom. En av tribunalens änglar, nu kallad S:t Christian ville tvinga honom förstå stupets bråda villkor. Han insisterade nu på att få berätta några sedelärande berättelser. Andra sjöng hemska sånger eller uppfordade hörsamhet med andra metoder. Cenodoxus försökte hålla för sina öron för att slippa höra, sökte blunda för att slippa se, ville inte tappa taget...bli, en fallen hjälte. Han skrek:

Oh, gode gud, var är jag hän!
Gick jag bort? Är jag här - än?
Allt levande passerar nu förbi,
Min ångest kreverar inuti,
Och ju mer plågor som slår mig an
Ville jag mest skrika mitt kända namn

Brinnande törstig gick jag ut
För att nå till paradisets slut
Men klibbig kallsvett rinner fram
Sätter liv och heder i full brand
Ser ned i djupaste avgrunden
Djävulen, han ler med munnen
Grälar på mig för ditt och datt
Att jag värst av alla skrymtare vart
Jag ville ha varit from som min Herre
Men frestelser var ibland lite värre...

Philautia (Egenkärleken - svarar honom):
Du har tjänat att få sväva i himlen blå.
Cenodoxus: Intill min skönaste skyddsängel då?
Philautia: Fakta är svåra och riskabla tabun.
Cenodoxus: Och den risken gör mig livrädd nu.
Philautia: Det kan vara en dygd. Men risk?
Cenodoxus: Heliga män saknar min list.
Philautia: Du drömmer och är utom fara.
Cenodoxus: Vem vet, vad jag ska svara.
Philautia: Pojkar ljuger, män talar sant.
Cenodoxus: I varje dröm, finns en vis man.
Philautia: Det där lät, tomt och falskt.
Cenodoxus: Det tycker jag inte alls!


...så låg Cenodoxus där. Kall och sig lik igen, inväntades nåd eller försoning.

---

[1] I början av alla synder.
[2] Egenkärleken / kärleken till sin egen förträfflighet.
[3] Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede och Lättja
 [4] Thomas av Aquino (1225- 1274), Summa Theologica I-II, fråga 84 
 [5] Aurelius Augustinus (354-430) är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och                                                                                       en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.

Fri tolkning efter Jacobi Biedermannus (1578-1639) skådespel Cenodoxus - Doktorn från Paris, se även http://cenodoxus.com