Casinoskolan...eller världens bästa skola?

Media beskriver den svenska skolan idag i termer av kaos och larmrapporterna duggar tätt samtidigt som de politiska partierna vill bli ägare av skolfrågan inför ett kommande riksdagsval. Men "Världens bästa skola" är knappast ett Casino för snabba klipp eller Quick-fix lösningar. Delvis så tycker jag att den här paniken i skolfrågan behöver nyanseras ganska kraftigt med att vi överlag ända har en förhållandevis välfungerande och mycket bra skola i Sverige med en mycket hög kompetens. Det gäller oavsett om huvudmannen ska vara t.ex. statlig eller kommunal. Här följer dock några andra förbättringsområden som jag finner det mer rimligt att diskutera och som jag noterat att man kan överväga i mitt mångåriga arbete som skolpsykolog, men utan att man direkt krånglar till allting igen med dyrbara reformer för en skola i behov av mer arbetsro.

1.       Bristen och okunskapen om tillämpningen av Skollagens undantagsbestämmelser i kombination med en traditionell fundamentalistisk bokstavstolkning av betygskriterier hos betygssättande lärare (som inte önskar betecknas eller anklagas som ”flummiga” i politisk slagordsretorik) försämrar markant de officiella skolresultaten. Denna ”fundamentalism” riskerar skapa en skola färgat av ett strängare ”svart-vitt” tänkande, brist på nyansering och en lärmiljö som på förhand stressar, diskvalificerar och undandrar motivation och lust hos både de svagaste eleverna inom skolan men även hos de mer särbegåvade d.v.s de riktigt högt begåvade individerna.

2.       Den nya betygsskalan och betygskriterierna idag följer inte alls längre en standardiserad normalfördelningskurva, vilket får till följd att skolan idag (statistiskt sett) inte längre är eller kan anses vara en skola för alla. Det här betyder även att mycket begåvningspotential idag går helt förlorad och kanske även problematiseras felaktigt och i onödan. Betygskriterierna behöver givetvis därför ses över och anpassas rimligare till normalbefolkningen.

3.       Svensk skola har en fantastisk övertro på ny teknik och underskattar ämnesövergripande de grundläggande färdigheternas betydelse för inlärningen (lyssnade, läs- och skrivfärdigheter t. ex skrivstilsträning). Idag kan därför många ungdomar på högstadium och gymnasiet t.ex inte ens skriva sin namnteckning (med en tränad skrivstil) riktigt.

4.       Politiskt käbbel, negativism, brist på tillit, kontinuitet och långsiktighet desauverar värdet på kunskapsbildningen och en lagstiftning och organisatorisk struktur som i sig är fullt tillräcklig och välfungerande (bortsett från lönebildning och en arbetsmarknadspolitisk försörjningskris vad gäller rekrytering av kompetens).

5.       Bristande prioriteringar i myndighetsutövning, t ex oövervägda stängningsbeslut av skolor, i stället för rådgivande stödinsatser till skolor i behov av extra åtgärdsförslag, implementering och uttolkning av ny lagstiftning och svårtolkade föreskrifter, handledning och krishjälp bör mer övervägas.

 

Torbjörn Eliasson

Leg.psykolog/socionom

En blick på skönhet

Skönheten som objekt ligger som en ouppnåelig sinnlig bild utanför betraktaren, med ett avundsvärt löfte om att det finns något eller någonting mer att tillgodose, någonting mer att försöka begripa, se, förstå, erövra eller besitta. Någonting mer - att känna och uppleva en fullständig otillräcklighet inför, någonting mer som kan erbjuda värme, glädje och spänning i en kylig, hård, rå och delvis miljömässigt ruinerad och överbefolkad värld.

Benvenuto Cellini's saltkar, Wien

Skönheten väcker en åtrå, ett begär och en blick efter en slags verklighetsflykt bort från sorgen, rädslan, utsattheten i ett liv av ansvar, rutiner, krav och förpliktelser. Skönheten erbjuder att vi kanske vänder oss om, en uppstannade närvaro, en paus av njutning, nya intressanta upptäckter eller kanske blott en avslappnande vila. Jakten eller konsumtionen av skönhet (t.ex hos shopaholic’s) har närt människor och människors drömmar som en mycket meningsfull och riktigt kreativt skapande existentiell aktivitet i alla tider. Läs mer...

 

Torbjörn K.A. Eliazon

Skriket från Lundsbergs skola

Har skolan blivit en plats av våld, avund
politiskt maktspel och ämbetsstyrning?

Det är kanske summan av våra gemensamt sammanvägda sunda förnuft som i sammanfattning skapat våra myndigheternas hårda bestämmelser, men finns där en annan sanning i andra uttolkarens ögon? Är det våld, avund, religion, politik eller t.om. ren kommunism som ligger till grund för stängning av en svensk elitskola?

Stängningen av Lundsbergs skola i Värmland är en mycket illavarslande signal och ett helt igenom ogenomtänkt beslut från en statlig myndighet som politiskt effektiviserar en desavouering av en sittande borgerlig regering och som samtidigt måste genera hela det borgerliga samfundet och det försvagade politiska etablissemanget genom sitt ämbetsvälde. För den borgerlige utbildningsministern Jan Björklund måste beslutet bli något av det mest förödmjukande som han fått vara deltagare i att administrera. Skälen till stängningen är därtill så vidrigt grumliga att de i stället för att motverka våldsanvändning inom den svenska skolan, tvärtom med sin spridningseffekt underblåser och förstärker ytterligare våldsyttringar för att underminera auktoritativa samhällsinstitutioner (som skolan är en del av).

När det gäller avunden så följer den en kommunistisk eller lika gärna en religiöst färgad dogmatism om människors lika värde, men som tyvärr ofta helt konstrasterar mot psykologisk kunskap om mänsklig individualitet, olikhet, plasticitet och mångfald. Med kommunisten och författaren Jan Guillous skadeglada ord och förnöjda leende, kan vi lakoniskt säga att nedläggningen av Lundsberg  inneburit en rolig klasskampsseger! Vad gäller våldet, bör Skolinspektionen och skolverkets företrädare, om inga andra förstått detta,  verka för att all våldsanvändning inte ska bemötas med motvåld, utan med en övertänkt tillrättavisande ordanvändning i stället för att agera ett katastrofalt statuerande exempel på psykologiskt motvåld och en mycket illa genomtänk konsekvenspedagogik som drabbar oskyldiga blint och helt skoningslöst. Hur skulle det t e x ha sett ut om vi jämnade hela Husby i Stockholm till grunden, för att några ungdomar fick för sig att anlägga bränder eller kasta sten mot polisen? Föder inte obetänksam repressivitet mer våld än vad den egentligen syftar att motverka?

Konsekvenspedagogiken som Skolinspektionen i Björklunds anda fullföljt i fallet med Lundsberg följer tyvärr exakt samma över-/underordningsprinciper som elever på den aktuella skolan försökt bränna in i köttet på andra elever. Fy skäms! Nu bränner Skolinspektionen in underordningsprincipen på en skola i Värmland så att skriket hörs i hela landet! Badda såren. Bör inte demokratisk fostran, skola, utbildning, politik bygga på en mer ömsint förlåtande och hyggligt överseende och gärna mer poetiskt beskrivande tillrättavisning eller ordanvändning. Skolan och dess tillsynsmyndigheter bör väl tillse att en god undervisning tillhandahålls, inte försöka undandra vissa grupper av människor sådana möjligheter.

Torbjörn K.A Eliazon

Leg.psykolog/socionom

Dansterapi gör en människa glad

Dansterapi är en konstnärlig form av uttryckande dans, man dansar efter ett speciellt rörelsemönster. Det är en terapiform som gör att, man lär känna sin kropp bättre av rörelser. Man träffar andra personer som också dansar. Det är lika som när man målar eller ritar, man är kreativ. Man blir positiv och vill måla eller dansa mer, man glömmer bort det som är tråkigt. Man blir glad av dans. Man behöver inte prata utan man dansar bara och lyssnar på musiken.

Dansterapi kan hjälpa människor från olika länder att kommunicera erfarenheten t.ex från krig, våld och förstörelse. Både gamla och unga kan gå på dansterapi. Många människor frågar ifall man måste kunna dansa för att gå på dansterapi. Svaret är nej. Man går ju på dansterapi för att må bra, kunna kommunicera och förmedla sig bättre.

Ni bör därför gärna köpa boken ”Dansens helande kraft” det är därifrån som jag har fått all information. Författaren heter Monika Thelin som själv är utbildad danspedagog.

Livia Eliasson (praktikant)

Förbiser skola och sjukvård elevers visuospatsiala räknesvårigheter?

Riskerar drygt 100 000 elever att inte få den hjälp och det stöd som de är berättigade till i den svenska skolan? Förskrivs läkemedel på felaktiga grunder inom sjukvården?

"Everything we see could also be otherwise"
Ludwig Wittgenstein
Ur: Tractatus Logico Philosophicus 

Enligt WHO:s klassifikationssystem ICD-10 definieras inlärningssvårigheter i matematik som en specifik räknesvårighet (F81.2). Cirka 6% av eleverna kan bedömas ha matematiska inlärningssvårigheter, vilket innebär att det rör sig om drygt 100 000 elever i Sverige läsåret (2012/13). Dyskalkyliker, d v s de som har dyskalkyli, är som regel normalbegåvade men uppvisar enligt neuropsykolog Björn Adler, problem med delar av den kognitiva processen där det särskilt handlar om specifika- eller speciella matematiksvårigheter. Lärarutbildaren Eva-Stina Källgården som föreläst på Matematikbiennetten har i en polemik med Adler (och WHO:s klassifikationssystem) gått så långt som att enligt SVT påstå att dyskalkyli är ”en bluffdiagnos som inte finns”.

Studien Trends in International Mathematics and Science Study (TIMSS) från 2011 visar tyvärr att de svenska resultaten och resultatutvecklingen i matematik från mellanstadiet till högstadiet är klart under resultaten för EU/OECD-länderna i genomsnitt. Kanske beror detta delvis på att vi så tydligt sticker huvudet i sanden och inte vill tillstå problemet med specifika matematiksvårigheter för många elever? Enligt Specialpedagogiska skolmyndigheten, (SPSM) är matematiksvårigheter ett omfattande och komplext begrepp som kan bero på en mängd olika orsaker. SPSM lyfter fram förskollärarnas och förskolans tidiga pedagogiska roll att stimulera ”matematiska lekar” som på olika sätt ska utveckla barnets mängduppfattning samt förståelse för mönster och samband.

SPSM förordar att förskolan ska kommunicera grundläggande matematiska begrepp i barnens vardagliga miljö och hänvisar till behovet av en indviduell anpassning med ett varierat sätt att lösa problem och att man efterhand introducerar olika laborativa pedagogiska material för barn med speciellt konstaterade svårigheter. Förskolans möjligheter att hantera den här pedagogiska uppgiften beror förstås på resurstilldelningen och förskolans pedagogiska kompetens. Enligt Skolverkets lägesrapport (2013-05)gick det hösten 2012 i genomsnitt 5,3 barn per årsarbetare och 10,1 barn per förskollärare (årsarbetare) i förskolan (I fristående förskolor är förskollärartätheten lägre (12,8 barn per förskollärare) jämfört med i kommunala förskolor (9,6 barn per förskollärare). Antalet barn inskrivna i förskolan har inte varit högre än idag (nästan 95%), eller ca 480 000 elever (motsvarande siffror för grundskolan är 900 000 elever, gymnasieskolan 352 000, grundsärskolan 9600 samt sameskolan 160 elever. Den kommunala vuxenutbildningen har ca 200 000 elever, varav 102 400 elever i Sfi).

Vid en funktionell hjärnavbildning (fMRI) visar barn med dyskalkyli en påvisbar reducerad aktivering i IPS (intraparietala sulcus) när de får till uppgift att jämföra olika kvantiteter. Andra undersökningar har påvisat reducerad grå substans i IPS hos individer med dyskalkyli. Man har också visat att förbindelserna mellan olika kritiska hjärnområden relaterade till IPS är sämre utvecklade. En genomgång av aktuellt forskningsområde om dyskalkyli gjord av professor Ingvar Lundberg och spec.pedagog Görel Sterner vid Nationellt centrum för matematikutbildning i Göteborg 2009 visar på det berättigade i att diskutera fenomenet räknesvårigheter och att problemet faktiskt existerar som en funktionsnedsättning i sig. ”Det förefaller troligt att det finns ett samband mellan räkneförmåga och senare framgång i livet i fråga om lön och arbetstillfredsställelse (se t ex Leuven, Osterbeek & van Ophen, 2004). Men även i vardagslivet kan problem med enklare räkning leda till många bekymmer. Privatekonomin blir svår att hantera rationellt och samhällsinformation som t ex presenteras i diagram och kurvor kan bli svåra att tolka.”

Orsakerna till en funktionsnedsättning när det specifikt gäller att lära sig räkna kan bero på många saker. Forskning med funktionell hjärnavbildning (fMRI) tyder också på att användningen av den mentala tallinjen genomgår en utveckling som är beroende av erfarenheter. Barn i åldern 8–12 år skiljer sig från vuxna i fråga om graden av neural aktivitet i parietala (hjässloben) och prefrontala (i pannloben) områden när de löser aritmetiska uppgifter. Vuxna aktiverar mest IPS. Cohen Kadosh m fl (2007) demonstrerade den kritiska betydelsen av IPS genom att, med en teknik som kallas transmagnetisk stimulation, störa aktiviteten i IPS och framkallade därigenom samma osäkra räkneförmåga som utmärker personer med dyskalkyli. Forskarna hade alltså lyckats få till stånd en experimentellt framkallad och högst tillfällig dyskalkyli. Barn visar signifikant lägre aktivitet i IPS men har större aktivitet i de prefrontala områden som är ansvariga för uppmärksamhet och exekutiva funktioner i arbetsminnet (Kucian m fl 2005). Mönstret ändras under utvecklingen och aktiviteten i IPS ökar samtidigt som aktiviteten i främre (prefrontala) områden minskar (Rivera m fl, 2005).

Barn med dyskalkyli uppvisar ett annat mönster av hjärnaktivitet. För det första tycks aktiviteten i både prefrontala områden och IPS vara lägre hos barn med dyskalkyli än hos åldersmatchade jämförelsebarn (Kucian m fl, 2006). För det andra kunde man inte se någon s.k SNARC-effekt (Spatial numeric association of response codes, se t ex (Gevers m fl, 2006; Daar & Pratt, 2008) hos dessa barn (Bachot m fl, 2005). Uppgiften i SNARC-testet är att trycka ned en knapp så fort som möjligt för att markera vilket tal som är störst. Det visar sig då att högerhanden är snabbare än vänsterhanden om talet är stort, medan vänsterhanden reagerar snabbare för små tal. Denna effekt anses vara ett stöd för föreställningen om en medfödd mental tallinje som ordnar talen från vänster till höger i storleksordning.

En tydlig SNARC-effekt kan man inte se hos barn förrän i 8-årssåldern då en tallinje börjar bli etablerad (Berch m fl, 1999). I början är de höga talen på tallinjen sammanpressade som på en logaritmisk skala. Allt eftersom utvecklingen fortskrider tycks emellertid den mentala tallinjen bli mer och mer lineär (Siegler & Booth, 2004). Man kan möjligen tolka detta som att barn med dyskalkyli är drabbade både av en dåligt fungerande tallinje och brister i uppmärksamhetsfunktioner. Men eftersom vi inte har någon entydig avgränsning av dyskalkyli får vi tolka resultat av detta slag med viss försiktighet. I tvillingstudier har man även kunnat visa att det finns en tydlig ärftlighet när det gäller vissa räknesvårigheter (Alarcon m fl, 1997).

Lärare och föräldrar vars barn kämpar med matematiksvårigheter sätter ofta sitt hopp till att en intensiv extrainsatt specialundervisning ska vara det bästa sättet att hjälpa dem bemästra viktiga färdigheter, men en ny forskningsstudie från Stanford University School of Medicine (som släpptes måndagen 2013-04-29) visar att det inte alltid fungerar på det sättet. Studien utfördes på 24 tredje-klassare och utformades som ett sätt att förstå varför vissa barn gynnas mer än andra av specialundervisning i matematik. Studien inleddes med tester av arbetsminne, läsning och matematisk förmåga. Barnen genomgick också hjärnavbildning med en funktionell och strukturell magnetisk resonanstomografi (MRI) vilken avslöjade anslutningskapacitet, storlek och form på olika delar i hjärnan. Därefter gav man barnen enskild specialundervisning, åtta till nio timmar per vecka under sammanlagt 8 veckor.

En betydande förbättring i aritmetisk problemlösning från räknande till mer avancerad faktainhämtning kunde mycket riktigt observerats när eleven fått denna särskilda specialundervisning. Snabbheten och noggrannheten i problemlösningen ökade med specialundervisningen, men några barn förbättras betydligt mer än andra utav den. Förbättringen enskilt varierade kraftigt från 8 procent till 198 procent! Därefter undersökte forskarna om skillnader i beteenden och hjärnans anatomi även kunde förutsäga individuella skillnader i förbättring av den aritmetiska prestationen med stöd av specialundervisningen. Överraskande nog så fann man inga beteendemässiga faktorer, inklusive intelligenskvot, arbetsminne eller en noterad matematisk talang i förväg som kunde förutspå prestationshöjningen.

Däremot förutspådde volymstorleken på hippocampus prestationsförbättringarna och då särskilt den grå substansen av neuroner i höger hippocampus (10 %). Dessutom förutspådde en inneboende funktionell och snabb uppkopplingskapacitet hos hippocampus mot det dorsolaterala och ventrolaterala prefrontala cortex (viktiga områden för kognitiv kontroll och bildande av långtidsminnen) och de basala ganglierna (hanterar vanebildning och processuell minneslagring) avsevärda förbättringar i matematikprestationen (15%). Elever med bättre utveckling i den högra hippocampusregionen och en större sammanlänkning mellan hippocampus och de andra två strukturerna förbättrade m.a.o deras aritmetiska problemlösning färdigheter mer, vilket förklarar upp till 55 procent av variationen i förbättring efter den matematiska specialundervisningen, enligt forskarna.

Forskarna vid Stanford University belägger därmed att det finns stora individuella skillnader i morfometri (t.ex mängden grå substans, som verkar påverka spatsial förmåga) och anslutningskapacitet mellan olika centrala delar av hjärnan som egentligen bestämmer utfallet av insatt specialundervisning. Dessa är förknippade med all inlärning och minne, men utgörs i första hand inte alls av de speciella regioner i hjärnan som normalt anses vara involverade i aritmetisk beräkning (IPS). Hjärnans allmänna morfometri och konnektivitet anses därför vara de starkaste prediktorerna för en lyhörd anpassning av specialundervisning till barn. Mer allmänt tror forskargruppen därför att kvantitativa MRI-mått på hjärnans struktur och organisation kan ge pricksäkrare markörer av talangfullhet, utvecklingskapacitet och skicklighet än vad t.ex en beteendemässiga uppskattningar kan göra. I en intervju i Reuters sammanfattar en av forskarna – professor Vinod Menon - att precis som när vuxna lärt sig att jonglera ökar mängden grå substans inom andra områden i hjärnan ansvariga för en rumsligt/spatsial uppmärksamhet. På motsvarande sätt hoppas Menon så småningom kunna utnyttja hjärnans plasticitet och hitta motsvarande träningsmetoder för att pumpa upp en tillväxt av grå substans och ökad konnektivitet runt områden som är relevanta för lärande av aritmetik. Detta möjligen redan innan eleverna påbörjar specialpedagogiska insatser i matematik. Då kan eleverna kanske bättre tillgodogöra sig undervisningen.

Forskningsresultaten bekräftar en tendens som undertecknad noterat inom skolan i ett praktiskt psykometriskt undersökningsarbete genom de senaste femton åren. Många elever som har konstaterade visuospatsiala svårigheter riskerar nämligen här misstas lida av utbrändhetssymtom (skoltrötthet och dropouts) och mer allvarliga utvecklingsstörningar som lett fram till i efterhand konstaterat felaktiga placeringar inom särskolan eller ibland till diagnosticerade beteendestörningar som t.ex ADHD/ADD/Asperger m.fl (särskilt när man hamnat inom sjukvården och bedömts ha medicineringsbehov med preparat utprövade för helt andra sjukdomstillstånd än dyskalkyli). Det är kanske egentligen mer troligt att många av dessa elever lider av en form av en speciell och relativt okänd form av dyskalkyli, som kallats visuospatsial dyskalkyli. Ovanligt stora svårigheter i utprovat känsliga visuospatiala deltest (t ex SRB, Wisc och Benton), undergenomsnittliga prestationer i aritmetik, matematikprov, klockprov plus ett besvarat screeningformulär i kombination med uteslutning av allvarligare sjukdomsliknande tillstånd, talar nämligen ofta mer än vad man allmänt känner till, om en differentialdiagnostiskt större risk för förekomst av en s.k. specifik visuospatsial dyskalkyli.

Svårigheterna och den inte så lilla utan tvärtom rätt så komplicerande problembilden i de här fallen innebär att eleven har eller riskerar få bestående problem inom främst matematikämnet med den matematiska överblicken så att hon får svårigheter att sätta decimalkomman på rätt ställe, avläsa eller korrekt återge tabeller, klockor, kartor, diagram etc. Det försvårar möjligheterna för en god ekonomisk planering, äventyrar förståelsen av geometriska figurer, tids- och schemahållning och får konsekvensen att eleverna blir osäkra och ofta räknar helt fel i grundläggande addition, subtraktion, multiplikation och division. Inom andra ämnesområden och övriga delar av livet ställer förstås det här funktionshindret till andra förtret för eleven också på sätt att hon t.ex. kan få omfattande svårigheter att nå övriga kunskapsmål i skolan, att kunna växla pengar, lösa teoretiska och praktiska uppgifter i körkortsprov, utföra deklarationsplikter, finna sig fram i en främmande stad eller att hon går sig vilse på en skogspromenad etc.

Oförmåga till en strategisk planering och en visualisering med bilder i tänkandet kan förutom att försvåra tillägnandet av andra ämnesfält inom utbildningen även bli en tärande faktor på självförtroende, självrespekt, uthållighet, stresstålighet, ångesttolerans och motivation. Pedagogik och helst muntliga examinationer bör därför oftast ta fasta på resonemang och begreppsutveckling i stället för en mekanisk inlärning. Eleven bör erbjudas anpassade abstraktionsnivåer till sina personliga förutsättningar, tillräcklig tid och genomgång av de grundläggande begreppen samt förstärkning av självförtroende och kompensatoriska strategier för att tillgodogöra sig ämnet, t ex i mycket hög utsträckning tillhandahållas tekniska hjälpmedel (t.ex appar, e-böcker, interaktiva skrivtavlor, pekplattor, talsyntes, telefoner), tabeller, beräkningsmodeller och facit, så att prestationer och resultat kan få motsvara begåvningspotentialen i övrigt.

Kanske risker vi ytterligare att tappa bort faktiska inlärningssvårigheter och den basala grunden i det intellektuella och individuella kunskapstillägnandet om Skolverket, politiska företrädare och personal inom skolan återkommande överbetonar kamrateffekter, värdegrundsarbete, ett tillitsfullt klimat, en positiv självuppfattning, individens motivation, samarbetsförmåga och självdisciplin, som de faktorer som har störst betydelse för att en individ bäst ska klara sina studier och senare få en god framtid på en ibland krävande och konkurrensutsatt arbetsmarknad.

Torbjörn K.A. Eliazon
Leg.psykolog/socionom


Principia Mathematicae (Whitehead & Russell), “To come very near true theory and to grasp its precise application are two very different things as the history of science teaches us. Everything of importance has been said before by somebody who did not discover it.”

Om lusten i skolan

- och några råd om hanteringen av prestationshets och s.k DropOut-beteenden inom skolan


Som både företrädare för Kungliga Vetenskapsakademin och Skolinspektionen lite olyckligtvis tydliggjort de senaste dagarna, genom att offentligt och skarpt kritisera skolsystemets politiska och yrkesmässiga företrädare och huvudmän, riskerar kritiken mer att ytterligare polarisera, slå in öppna dörrar och desauvera den praktiserande skolvärldens ansträngningar att få till stånd en trygg och bra auktoritet för bildningens roll och skolans plats i samhället.

Kritiken uttrycker ganska lite utav samsyn och samförstånd om bildningens betydelse. I stället blir kritiken i sak den akademiska agressivitetens elititiska diskurs och möjligen kanske ett uttryck för egna svåra samvetskval över underlåtenhetssynder i den egna verksamheten. Alltför sent vaknar syndaren själv! Bägge de här institutionerna har nämligen under alla år haft ett reellt övergripande ansvar över tillsyn av skolverksamheten. I stället för att alarmera tidigare, försöka hjälpa till att hitta bra, intresseväckande, mänskligt realistiska och konstruktiva arbetsätt, praktisk pedagogik och metoder för skolutveckling, eller ryta till om den bristande medelstilldelningen till skolan eller t.ex stresshanteringens roll vid inlärning, har man förspillt tiden till högtflygande prat om orealistiska målsättningar, prestationsmått och laghänvisningar under många år.

På golvet, i undervisningen och hos föräldrar och elever riskerar ett för högt besinningslöst tonläge (som det framgår i nu aktuell nyhetsförmedling, politiska utspel, artiklar och debattinlägg om skolan) enbart att vi i ännu högre utsträckning förlorar tilliten till bildningens och inte minst intellektets betydelse för en sund och bra samhälls- och självutveckling. Varför ska överhuvudtaget någon behöva gå till en skola som ändå inte tycks fungera? Är t.ex Dropout-beteenden i skolan därför ett naturligt sätt att reagera för några?

Rutiner för arbetet med att främja närvaro och uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro är en del av ett systematiskt kvalitetsarbete på varje skola. När skolan konstaterar en elevs ogiltiga frånvaro är det viktigt att ta ställning till vad den beror på. Hur omfattande utredning som behövs är något som avgörs i det enskilda fallet. I vissa fall räcker det med en enkel utredning, i andra fall blir utredning mer omfattande. Skolorna måste dock skaffa sig ett underlag för att förstå orsaken till elevens frånvaro, speciellt om den blivit så hög för en individ, att man riskerar s.k. Dropouts (d.v.s att eleven helt riskerar avsluta sin skolgång). Utredningen kan t.ex visa om eleven upplever vantrivsel eller otillfredsställelse i sin lärandemiljö och kan i sin tur kräva andra former av utredningsunderlag.

Vi som är verksamma inom skolområdet bör naturligtvis kunna bli bättre på att lite mer självkritiskt analysera, individualisera och dra slutsatser om olika elevers Dropout-problematik i skolan. All längre frånvaro i skolan innebär nämligen att eleverna kommer efter i skolarbetet och riskerar svåra kunskapsluckor. Ibland gör skolan resurskrävande psykologiska, pedagogiska och sociala utredningar för att möta den här elevgruppens situation, vilket leder till att den aktuella eleven många gånger hamnar som ett ”ärende” hos elevhälsans psykologer, kuratorer, specialpedagoger eller t. om socialtjänsten och sjukvården.

För elever med t.ex funktionshinder fungerar sällan den typiska klassrumssituationen med ett 25-tal elever och en traditionell undervisning optimalt. Och, inte ens om eleven har ett konstaterat bestående funktionshinder (t.ex utvecklingsförsening, läs- och skrivsvårigheter, Asperger/ADHD) eller mer tillfälliga och situationsbundna funktionshinder (t.ex missbruksbenägenhet, stresshanteringsbehov, hög prestationsångest, stor blygsel, social rädsla, fobier, lågt självförtroende eller självinsikt), räcker alltid den här typen av utredningar och individuella åtgärdsprogram i sig att hantera eller förstå problematiken som sammanhänger med det s.k. ”Dropout-beteendet”. Ungdomen eller tonårseleven kan t.ex reagera ännu mer avståndstagande och uppgivet mot en skolmiljö som enbart ”sjukförklarar”, ”ifrågasätter” och problematiserar henne/honom eller hans dagliga arbetsmiljö. Det goda blir därför inte alltid det bästa. Ibland skapar vi kanske dropout-beteenden, därför att vi är för ivriga i att vilja undvika dem?

Inte bara den psykologiska kunskapen om bemötande av olika former av funktionssvårigheter utan även kunskapen om ”Dropouts” och dess karaktär behöver därför ofta förstås och hanteras annorlunda via t.ex fortbildning, stöd och handledning till de mentorer och lärare som dagligen möter (eller kanske egentligen slutat möta just dessa) elever.

Information som ges till föräldrar och elever och de konkreta diskussionerna kring skolfrånvaron handlar tyvärr ibland om en ganska rigid påminnelse om skolplikten och om att försöka övertyga eleven att ta ett större ansvar för sina ”problem” (oftast förstorade genom skolkrav om ”utredningsbehov”) och sin egen skolgång. I stället bör man antagligen hellre föra en mer framtidsorienterad och opolariserad diskussion om hur man lugnt, tryggt och metodiskt överkommer en stegrad ångestberedskap inför de existentiellt påkallade livsvillkor och de ”svackor i livet” som uppstår under tonåren till följd av ibland rent kroppsliga och naturliga förändringar. Diskussionen bör inriktas mer mot vilket stöd eleven faktiskt kan få av skolan, när man har tillfälligt jobbigt eller svårt med att passa in i en starkt reglerad eller ibland skarpt ifrågasatt skolstruktur. Ungdomen, eller den vuxet självreflekterande individen i vardande, blir inte sällan bestulen på sitt reflektionsutrymme och behov av paus genom hänvisningen till en ”god” pliktkänsla mot skolsystemet och oroliga föräldrar (T. ex Lämna alltid in dina skoluppgifter och gör dina läxor i tid!). Detta skuldbelägger förstås eleven ytterligare för dennes tillkortakommanden att inte orka med prestationskraven.

Det är sällan endast en orsak som ligger till grund för en hög skolfrånvaro, utan det handlar istället om flera faktorer som samverkar. En del elever ”skolkar” på grund av tillfällig trötthet och upplevelse av en hög prestationshets, en del som ett inslag av tonårstidens utprövning av en slags självständighet och självautonomi visavi vuxenvärlden. I andra fall kan ”skolket” handla om att finna könsidentitet, livslust, spänning, bekräftelse, grupptillhörighet, livsmening och jagutveckling.

Elever som tillägnat sig ett mer meningsfull förståelse av skolämnen/betygskriterier och besitter en mer övertänkt anledning med att gå till skolan, har en god fysisk och psykisk hälsa, bra kompis- och syskonrelationer, som har förebilder och framtidsförhoppningar, gynnsamma hemförhållanden, stöttande föräldrar och meningsfull fritid, har en mängd av fördelar som gör att de förmodligen inte kommer att ”skolka” i någon större omfattning. Rubbas däremot balansen i en elevs liv och motiven för att gå i skolan känns mindre viktiga, ökar risken för att eleven får en allt högre ogiltig frånvaro. Många elever kan därför kontinuerligt behöva få inspiration och motiv till varför de själva eller samhället behöver en bra kunskapsutveckling.

De yttre anledningarna till varför elever kan ha hög frånvaro varierar och har ofta en individuell prägel. Men, skolan bör därför inte lägga ansvaret för denna skolfrånvaro på eleven (eller dennes vårdnadshavare). Den utgör hellre en stark indikation på att skolan inte alltid lyckats i uppdraget att individuellt möta upp eleven med sin pedagogik. Skolan bör hellre främja en ökad närvaro och skolintresse genom:

 Överväganden om hur arbetsglädje, lust och entusiasm uppstår hos enskilda individer och grupper av elever.
 Ge tid för diskussion och resonemang om meningsfullheten med undervisningen och ge hjälp till eleven att försöka hitta fram till en egen frihet och motivation i kunskapstillägnandet.
 Visa och ta större individuella hänsyn till olika elevers stresstålighet, stressbelastning, ork och lust till att prestera kräset och bra.
 Fundera över hur de pedagogiska, ekonomiska, strukturella och institutionella ramarna kan vara orsaker till en för hög skolfrånvaro eller t.ex tendensen till korridorvandring hos enskilda elever.
 Beakta det stora behovet av självreflektion, lugn och ro, samt lära ut vilans, pausernas och den mer stillsamma eftertankens betydelse för inlärningen.
 Ta verkligt visad hänsyn till de lärprocesser som sker också informellt och utanför klassrummets väggar t ex i betygsvärdering.
 Att framhålla uttryck för framtidstro, ge positiva hänvisningar och förväntningar som lyfter elevens resultat och stärker lusten att gå till skolan.
 Undvik desauvering och för låga förväntningar på elevens skolmiljö, enskilda talangfullhet eller problematisering över "rester" och historiskt "för hög frånvaro" vilket leder till en bekräftelse av en negativ och otillräcklig självbild hos eleven.
 Skilj på medvetet skolk, skolfrånvaro p.g.a dålig fysisk studiemiljö, individuella personlighetsfaktorer eller t ex mobbing, kotteribildningar och relationsproblem till följd av kanske t.ex ett förflackat och dåligt språkbruk.
 Reagera tidigt och försöka hitta flexibla och ibland kanske mer okonventionella lösningar på den uppkomna undervisningssituationen.
 Bibehåll, värna och utveckla hellre relationen eller den tillitsfulla förbindelsen till eleven när han/hon tenderar att stanna hemma eller utebli från undervisningstillfällen i skolan.
 Utgå ifrån att skolans tilltro och auktoritet kan förtjänas genom intresseväckande pedagogik, i stället för att bli ett utslag av en striktare och mer formell lagmässig tillämpning t.ex av närvaroplikt resp. skolplikt enligt skollagen (2010:800) .



Torbjörn Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Träning vid läs- och skrivsvårigheter

Barn med avkodningssvårigheter t ex dyslexi kan nu lära sig att läsa bättre. Ulrika Wolff, docent och specialpedagog inom institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs Universitet sammanfattar här en intressant metod för en ökad fonemisk medvetenhet:

Kan glesbygden i Europa bli en vinnare i finanskrisen?

Jämtland

Ibland behöver vi höja blicken ovanför horisonten. Forskningens framtida roll tillhör sannolikt dem som vågar ställa de mer relevanta och livsnödvändiga frågorna t ex; Vilka effekter har finanskrisen och den ekonomiska nedgången i Europa konkret på vårt psykologiska välbefinnande, våra möjligheter att få och behålla ett arbete, samt på utvecklingen i mindre tätbefolkade landsbygdsområden som till exempel glesbygden?
När tillväxten är stark och till och med överhettad i en ekonomi kan vi notera en stor befolkningsmässig omflyttning av människor in till storstäderna. Är det möjligen så att vi kan förvänta oss en omvänd utveckling på landsbygden då halvt desperata, desillusionerade och arbetssökande storstadsmänniskor överger upploppen, konkurrensen, stressen och den är ökande oron inne i städerna för ett lugnare, tryggare och trivsammare liv på landet? Vilken arbetsmarknad och vad är det isf som landsbygd och glesbygd skulle kunna erbjuda sina nya inflyttare utöver en fortsatt rovgirig och miljömässigt katastrofal råvaruexploatering eller närmast vanvettigt kostsam pseudoforskning inom universitet och forskningsinstitut om t.ex ifall vi i Sverige ska få fortsätta att röka en cigarett utomhus (samtidigt som drogliberalismen i andra länder skenar åt ett helt annat och motsatt håll)?

I bl. a redovisningen utav utvecklingsprojektet Eurotour Rehab 2013 kommer Eliazon Arbetsrehab efterhand att utifrån intressanta exempel från andra Europeiska länder (Danmark, Tyskland, Frankrike, Luxemburg, Italien, Österrike och Tjeckien) försöka besvara, ge inspiration och några nya infallsvinklar på de här och några andra fundamentalt viktiga glesbygdsfrågorna för en mer positivt utvecklingsbar yrkesinriktad rehabilitering, utbildning och landsbygdsutveckling i Jämtlands län. Följ gärna med oss i de här frågeställningarna på Twitter, www.eliazon.net, www.arbetsrehab.com och www.eliazon.eu.

Torbjörn K.A. Eliazon
Leg.psykolog/socionom

Skönhet, make-up och kosmetika

Det finns många saker vi inte kan kontrollera. Men psykologisk kunskap och olika forskningsresultat visar att en korrekt och stilfullt avvägd kosmetika-användning ibland inte bara kan förändra människors uppfattning om oss, utan även kan påverka oss på ett mer positivt sätt i vårt välbefinnande d.v.s i hur vi mår rent psykologiskt. Vi vet idag att andra människor tror sig snabbt kunna bedöma t.ex hur smart eller vacker du är, eller hur varm och lättillgänglig du kan vara, enbart på de först givna synintrycken och sekunderna i mötet. Vår attraktion, framtoning och vårt utseende är därmed inom varje människas egen kontroll i mycket större omfattning än vad vi kanske tidigare förstått, om vi lär oss att använda och fördjupa oss i den här kunskapen på ett mer intresserat, kanske kritiskt, men mer öppenhjärtligt och korrekt sätt. Det avgörande i det här är det s.k tittandets – och seendets fenomenologi genom syndriften, som jag beskrivit mer nogsamt i min bok Perspectivae.

Trots all plastikkirurgi i världen kan vi aldrig flytta ögonen. Rent tekniskt så kan vi med make-up t.ex skapa en illusion av mer fint placerade ögon i ansiktet (genom att undvika att lägga mörka färger i de inre hörnen av ögonen). På motsvarande sätt kan vi minska näsans storlek med olika skuggningstekniker och förändra intrycket av läppar och ögon genom andra kosmetiska sätt. Smink, make-up och kosmetika utvecklar och förfinar vår estetiska kompetens. Mötet med det vackra i vår omgivning får oss att känna oss lyckligare och uppfatta effekterna av våra liv mindre svåra.

Redan Augustinus och Platons självrådige adept Aristoteles definerade skönhet som en geometrisk visuell figur. Under renässansen lyfte man fram det gyllende snittet, där den matematiska konstanten 1,618 gav en helt perfekt symmetrisk form. Målaren Francisco Goya visade med sina verk (t.ex La Maja), hur vi kan gripa blicken som sådan i en mask d.v.s som beslöjad eller omaskerad. Detta och nutidens Internet-användning där vi jämför oss med varandra i en flod av bilder och foton visar bl.a hur betydelsefulla tittandet och seendets fenomen är för våra liv.

Vi är och har blivit allt mer utpräglat visuella varelser och använder smink och kosmetika:

1.    Som beslöjningsteknik (för att delvis också dölja vilka vi är)

2.    Som ”triggers” för tittandet, seendet och blicken

3.    För att lyfta fram vissa delobjekt och skapa ibland mer eller mindre avsett omedvetna effekter (t.ex en subjektiv upplevelse av helhet eller en erotisk/sexuell attraktion och spänning)

4.    På sätt att vi får en positiv återkoppling och uppskattning från andra människor (viktigt för utveckling av vår självkänsla och självförtroende)

5.    För att uppnå en erfarenhet av en slags momentan inre skönhet (jouissance).

Skönhetsbegreppet är viktigt eftersom det i sig väcker glädje, glöd och tillfredställelse, som vår existens i världen verkligen behöver. Skönheten eller det vackra är en djup eller ytligt förnimmad aspekt av en helhet som kan gälla en person, ett rum, ett objekt eller en idé. Skönheten ger en perceptuell erfarenhet av euforisk glädje, mening, lust, religiositet, trygghet, åtrå eller tillfredställelse. Våra ögon vilar mot skönheten och slipper söka, leta eller irritera sig på bristens frustration. Skönhetsaspekten är en sinnlig upplevelse av t.ex någons röst, en blick, en form, en färgnyans, någons personlighet, ett ljud, en smak, en erfarenhet, en doft, en utformning eller en rythm. Framhäv därför ditt sätt, att möta och se den här världen!

Torbjörn K.A. Eliazon

Leg.psykolog/socionom

Doktor Cenodoxus

Initium omnis peccati [1]

Av Torbjörn K.A. Eliazon

 

Detta är berättelsen om en man, som inte kom till himlen. Till trots av sina högsta ambitioner och att han förmått göra mycket gott! Anledningen är helt enkelt att han inte lärt sig sina läxor, utan måste försöka läsa in dem igen och därmed göra om dem. Han ansågs rätt belevad och påläst, men när det kom till prövningen inför vår Herre så kom hans levnad helt och fullständigt på skam. Ungefär som en elev som skolkat från sin undervisning.

Hans syndfullhet var hans egen stolthet, högmod och hans fåfängliga försök att utav sin samtid försöka erövra erkännande, framgång och en kulturell och social status. Den enda rena kärlek som den här mannen kunde hänge sig åt var nämligen kärleken till sin egen förträfflighet -amor propriae excellentia[2]! 

Av alla sju dödssynder[3] är högmodet och stoltheten dessutom allvarligast,  eftersom det uppmanar oss att fjärma oss från en tro på några högre moraliska  lagar, regler och värderingar, än dem vi själva sätter upp för vår livsföring. "Även om vi flyr bort från Gud i alla våra laster,  så höjer högmodet ensamt arrogansen gentemot Gud" sa Thomas av Aquino[4] och gav samtidigt en ytterligare hänvisning till Augustinus[5] beskrivning av Babylon (ett samhälle som vänt sig bort från alla Guds lagar).

Han är ingen prins, han är en vanlig doktor. Han heter Cenodoxus, även kallad doktorn från Paris. En idag ganska åldersberest man som fortfarande ändå har ett gediget rykte för att han kan läka de sjuka, hjälpa de fattiga, tala vänligt och betjäna alla som på något sätt behöver hans tjänster. Cenodoxus är utan snobberi eller högmod, en vänlig människa lika älskad som beundrad och har lyckats i alla de saker som han föresatt sig att han ska göra. Han är i sanning en barnens advokat, lärare, läkare, vetenskapsman, författare och sagoberättare. En riktigt god psykolog och filosof som till och med ibland ger kungliga råd till högre herrar och prinsessor i deras dagliga bestyr. Han lär ha överträffat de flesta på alla de saker man kan vara duktig på i livet.

Allting började egentligen när han ville till himlen och nekades, för tusen år sedan. Året var de kristnas 1082. Han kallades då för Raymond Diocres och arbetade som professor vid Sorbonne i Paris med ett universellt rykte för sin pedagogiska skicklighet och en visad särskilt stor dygd i sitt arbete. Men, han började förlora sin egen goda hälsa, vilket inte minst oroade alla hans vänner. När han blev sjuk besökte därför vännerna hans hus för att se om om det var något som de kunde göra för honom. Det, var bara en helt bortkastad ansträngning. Allt som de kunde bistå honom med var tröstefulla ord och avundsamma beklaganden om att de själva nog helst skulle ha velat vara mer lik honom, under sina egna liv. Människorna bad för honom dag och natt och alla ansåg sig rätt övertygade om eller trodde, att Cenodoxus, var den absolut trevligaste person de någonsin träffat.

Men, ingen I hela världen kunde nu hjälpa den gode doktorn i Paris, som ju själv ändå hade hjälpt så många andra människor. Prästen kom och försökte, men var helt oförmögen att höra honom erkänna några som helst synder, som han inte redan kände till. Han som via bikten skulle förlåta honom hans sista synder i livet fick därför överge honom till slut och sa att han ändå hade gjort allt som han kunde göra, "Men, med Herrens hjälp kan du nog ännu återfå din hälsa, tillade han." Cenodoxus dog, och sorgen tog vid.

Tre dagar senare, var kistan vackert prydd, som sig bör med vackra symboler från ett framstående sällskaps- och yrkesliv. Cenodoxus åkte till domkyrkan i en dyrbart anskaffad vagn och via en välordnad procession, tillsammans med sina professorskolleger, en stor grupp studenter och väldigt många präster. Det var mycket högtidligt! Hundratals människor deltog redan i begravningscermonin och otaliga ljus hade tänts inne i katedralen.

Det mumlades böner och människor grät rikligt och välmenat. Men, när den döda kroppen av Cenodoxus hade förts in i katedralen och placerats på ett stenbord skulle kroppen förberedas för en av de sista riterna, en så kallad helig Viaticum. En välsignelse, när man fuktar den dödes läppar som ett slags färdkost och samtidigt åkallar den döde personens namn. ”Cenodoxus!” Då börjar Cenodoxus läppar plötsligt att röra sig och... han talar:

Cenodoxus: Ack Neej...!
Församlingen:  Gud bevare oss. Det är som ett mirakel!
Cenodoxus: Ack, ack Nej! Vår högste himelske domare har fördömt mig.
Församlingen:  Oh Gud den Allsmäktige. Skona och frukta den store Gudens boning!

Församlingen var nu fullständigt överväldig av skräck, panik och förundran. När det manligt undersköna, halvskäggiga anletet, som avspeglade högmod, fasa och förtvivlan åter en gång lydde sin bärares intentioner, och när hans stolthet i det sista utlöste sig i en ur hjärtats djup kommande förbannelse mot den helig andes röst, gick det som genom märg och ben hos de närvarande. Ingenting liknande hade någonsin inträffat i historien tidigare. Aldrig förr hade någon börjat tala igen på sin dödsbädd. Det var verkligen ett Guds mirakel!

Uppgifterna går nu lite isär om vad som hände de följande tre dagarna. Enligt samständiga uppgifter ställdes Cenodoxus ande samtidigt med händelsen i katedralen, inför en tribunal av domare i himlen, bestående av bland andra Guds Herre, Jesus Kristus, apostlarna S:t Paulus och S.t Petrus, sina skyddsänglar och ärkeängeln S:t Michael.

Här satt också flera andra som Cenodoxus aldrig träffat. Personer från en framtid han aldrig mött. För Cenoxus var allt som en ond lång mardröm som han vaknade alldeles stel, kallsvettig och skräckslagen mitt uppe i. Hans framfart genom livet hade plötsligt och abrupt hejdats. Plötsligt och yrande stod han högst uppe på en av den norske skalden Griegs högsta bergstoppar utanför Bergen, någonstans vid Hardangervidda i sydvästra Norge. Hans livs stora kärlek Philautia  fanns här intill honom och hon hängde nu tillsammans med honom längst upp över en hemsk avgrund som han nu inte kunde ta sig över eller förbi. Skulle hon med sitt underbara leende och med sina betryggande ord på en lite främmande accent, nu äntligen kunna komma till hans skyl och räddning? Hon, som han höll så högt att han avstod. Hon så skör, tillmötesgående och vän som gladde honom till vördnadsfull respekt och som han gett upp genom att gå förbi. Kärleken till jämliken.

Han fick svindel, upplevde det som att han helt spysjuk av livet skulle förlora balansen och falla ned som ett avskräde utför de höga spetsiga klipporna ned mot en avgrund som låg mörkt och skrämmande. Ingenting kunde längre hjälpa honom. En av tribunalens änglar, nu kallad S:t Christian ville tvinga honom förstå stupets bråda villkor. Han insisterade nu på att få berätta några sedelärande berättelser. Andra sjöng hemska sånger eller uppfordade hörsamhet med andra metoder. Cenodoxus försökte hålla för sina öron för att slippa höra, sökte blunda för att slippa se, ville inte tappa taget...bli, en fallen hjälte. Han skrek:

Oh, gode gud, var är jag hän!
Gick jag bort? Är jag här - än?
Allt levande passerar nu förbi,
Min ångest kreverar inuti,
Och ju mer plågor som slår mig an
Ville jag mest skrika mitt kända namn

Brinnande törstig gick jag ut
För att nå till paradisets slut
Men klibbig kallsvett rinner fram
Sätter liv och heder i full brand
Ser ned i djupaste avgrunden
Djävulen, han ler med munnen
Grälar på mig för ditt och datt
Att jag värst av alla skrymtare vart
Jag ville ha varit from som min Herre
Men frestelser var ibland lite värre...

Philautia (Egenkärleken - svarar honom):
Du har tjänat att få sväva i himlen blå.
Cenodoxus: Intill min skönaste skyddsängel då?
Philautia: Fakta är svåra och riskabla tabun.
Cenodoxus: Och den risken gör mig livrädd nu.
Philautia: Det kan vara en dygd. Men risk?
Cenodoxus: Heliga män saknar min list.
Philautia: Du drömmer och är utom fara.
Cenodoxus: Vem vet, vad jag ska svara.
Philautia: Pojkar ljuger, män talar sant.
Cenodoxus: I varje dröm, finns en vis man.
Philautia: Det där lät, tomt och falskt.
Cenodoxus: Det tycker jag inte alls!


...så låg Cenodoxus där. Kall och sig lik igen, inväntades nåd eller försoning.

---

[1] I början av alla synder.
[2] Egenkärleken / kärleken till sin egen förträfflighet.
[3] Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede och Lättja
 [4] Thomas av Aquino (1225- 1274), Summa Theologica I-II, fråga 84 
 [5] Aurelius Augustinus (354-430) är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och                                                                                       en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.

Fri tolkning efter Jacobi Biedermannus (1578-1639) skådespel Cenodoxus - Doktorn från Paris, se även http://cenodoxus.com