 |
| H.C. Andersens första saga Talgljuset nu översatt till svenska |
Fåret – ja, ett prydligt näpet, men en helt vanlig fårskalle
som sa bää... , det var Talgljusets mor och den lite främmande och av sot nästan
helt nedsvärtade Smältgrytan, han var nog troligen hennes far. Från modern hade
hon ärvt en bländande vit kropp, sin sannskyldighet och en föraning om livet,
men från fadern hade hon fått lusten till en brinnande eld, som nog minsann kunde
tränga genom både märg och ben ibland, men också lysa upp för henne, när hon
gått sig vilse genom livet.
Ja så här var hon skapt och utvecklad, när hon med de allra
bästa intentioner och mest ljusa framtidsförhoppningar, gav sig ut i livet. På
sin livsstig träffade ljuset så underligt många andra små skapelser, som till
och med kunde gå och stå på egna ben, för ljuset ville lära sig av Livet och
kanske så småningom också lära känna sin egen plats och vart hon bäst hörde
hemma. Men, hon trodde nog kanske alltför gott, om den här Världen. Den bryr
sig ju bara om sig själv, och inte ett dugg om vad ett Talgljus är för något, och
ingen...nej ingen tycktes heller ens försöka vilja förstå, hur ett litet ljus
kan vara till ren och härligt varm - nytta. De försökte tvärtom bara utnyttja
henne för sig själva och till sin egen fördel och de förstod henne helt
felaktigt.
Man tittatde på henne med en hunger i blick, och rörde ibland vid
henne med solkiga och vidrigt nedsmutsade fingrar. Efterhand tiden gick, blev det
därför allt större och större fläckar på hennes först helt oskuldsfulla utsida,
som nu gradvis kom att bleckna bort och hon blev allt mer spöklikt täckt av
omvärldens damm, smuts och beröring. Det här från en omvärld som kommit henne allt
för nära in på, mycket närmre än det vita ljuset kunnat tåla, eftersom det inte
lärt sig skilja rent från orent, och ändå som hon innerst inne var oskyldig och
fortsatt ofördärvad.
Nu trodde några falska vänner att de aldrig mer skulle få komma
att se en skymt av någon slags innerlighet hos det här lilla ljuset. I sin
vrede kastade de därför bort henne, som ett helt onyttigt ting. Men, det yttre
nu nästan svartfärgade skalet höll även de bästa vännerna borta. De var rädda
för att smittas av den svarta färgen, för att behöva fläcka ner sig själva förstås
– och så höll de sig långt borta.
Det fattiga lilla Talgljuset kände sig nu ensamt och
övergivet. Hon visste varken ut eller in. Hon upplevede missmod över att bli
berövad allt gott och upptäckte att hon blivit ett helt bortratat redskap för
andras vämjelse, plågor och otyglade önskningar. Hon kände sig så oändligt olycksalig
för att hon tillbringat sitt liv till ingen nytta. Ja, kanske, att till och med
det i sig själv, hade dragit ned
henne ännu mer i smutsen. Hon såg ingen mening alls i, eller några som helst svar på, varför hon, ett fattigt Talgljus,
överhuvudtaget blivit tillskapat för att finnas till - på den här jorden.
Och...kanske med sin svärta både ödelägga sig själv och andra...
Mer och mer, djupare och djupare grubblade nu Talgljuset
över sina livsvillkor. Ju mer det tänkte, desto större växte missmodet, tills
det till slut inte fann någonting gott alls. Hon hittade inte något som helst
innehåll för sig själv att leva för. Lika lite såg Talgljuset det mål med sitt
liv som det fått vid födseln. Det var liksom att svärtan också helt förblindat
hennes ögon!
Men så träffade Talgljuset en brinnande eld – det var Elddonets.
Han kände Talgljuset bättre än vad hon lärt känna sig själv. Ty Eldonet såg henne
klart, och tvärs igenom hennes yttre skal. ...Och inom henne lyste han åter upp
allt gott och det glada som hon upplevt. Hon närmade sig honom och lät flamman
antände hennes innersta drömmar och förhoppningar, varvid hennes hjärta så smälte
i glöden. Och flamman strålade nu ut som äktenskapens glädjefacklor. Allting
blev ljust och klart runt omkring dem och hon kunde åter visa vägen för sina
sanna vänner.
Med riktig framgång sökte de nu sanningen under ljusets underbara
synglas och till och med hennes kropp blev stark nog att bära den klaraste låga.
Droppe för droppe rann sprirande små kroppar och sköljde flämtande över den
nedsmutsade stammen och skapade ett nytt, renare och ljusare liv. Men det var mer
än av en kroppslig sammansmältning måhända hellre; en obeskrivbart vacker andlig
jouissance. Talgljuset hade nu funnit
sin riktiga plats i livet ...och vist
nog att det också var ett riktigt långlivat ljus, som strålade länge till stor glädje
för sig själv och sina medlevande.
