Unga till kropp och sinne.

Har du många bollar i luften? Program och åtgärder för stresshantering och regelbunden motion har många fördelar, inklusive möjligheten att det kan fördröja uppkomsten och konsekvenserna av åldrandet. Studier redovisade i British Journal of Sports Medicine (2010) av en grupp ”mindre aktiva” kvinnor (40–74 år), visar att 20 minuters motion som gör dig lite andfådd (d v s även lite ansträngande städning) – faktiskt kan förbättra välbefinnandet, din personliga stil och den psykiska hälsan.

Stresshanteringsprogram (med samma inslag av vad som i Sverige har kallats fysisk aktivitet på recept), som kombinerar regelbunden motion och fortlöpande väglednings- och samtalsstöd är mycket kostnadseffektiva och ger mycket positiva resultat jämfört med andra former av primärvårdsinsatser och fysisk träning i den internationella jämförelsen. Vid uppföljning av stödinsatser såg man betydande förbättringar i välbefinnande och fysisk aktivitet både vid 12 resp. 24 månader (p <0,01). Tyvärr visar forskning att 16-åriga ungdomar idag, i snitt har 10 procent sämre kondition i jämförelse med en motsvarande grupp för 20 år sedan. Det här gäller både killar och tjejer. Andra studier har visat att regelbunden träning i medelåldern gör att kroppen använder syret effektivare för att generera energi, vilket verkar fördröja det biologiska åldrandet med så mycket som 12 år. I tvillingstudier har forskare sett att de som är fysiskt aktiva på sin fritid förefaller biologiskt yngre än sina mindre motionsbenägna syskon.

De flesta vet idag att stresshantering och motion är kopplat till en lägre risk för utveckling av hjärtsjukdom, högt blodtryck, typ 2-diabetes och cancer, men nyare fynd visar dessutom på att inaktivitet i de här avseendena inte enbart gör människor mer sårbara för sjukdomar, utan att det faktiskt kan påskynda och snabba på själva åldrandet och åldrandeprocesserna. Forskarna har funnit att de s k telomererna, eller ändarna på kromosomerna i vårt DNA, förkortas snabbare i den icke förvärvsarbetande befolkningen vilket betyder att dessa människor får ett snabbare cellulärt åldrande.

Genom blodprov från mer än 2.000 tvillingar har forskare extraherat dessa tvillingars DNA. Det visade sig att de tvillingar som utövat minst fysisk träning (i genomsnitt bara 16 minuter i veckan) hade mycket kortare telomerer än de deltagare som utövat mest fysisk aktivitet (i genomsnitt 3 ½ timme per vecka), såsom löpning, tennis eller aerobics. De mest aktiva tvillingarnas telomerer var jämförbara i längd med en inaktiv person som var hela 10 år yngre! Stress och en stressfylld livssituation har visat sig ha motsvarande och kanske t o m större negativ inverkan på telomerlängden hos vårt DNA (se t ex Ohio State University (2007, September 20). Chronic Stress Can Steal Years From Caregivers' Lifetimes. ScienceDaily). Forskarna tror idag att människor som motionerar regelbundet härigenom parallellt borde se till att få en lika bra handledning och en mental träning i sin stresshantering. Stresshanteringen innebär att man skaffar sig en förbättrad kännedom och egenkontroll över sin egen unikt och individuellt sammansatta livssituation och det autonoma nervsystemets inverkan på den biologiska hälsan med olika psykologiska tekniker och interventioner (t ex omvärdering, rekonceptualisering, avslappningsövningar och förändrade kognitiva strategier/förhållningssätt).

Varje människa med alla olika celltyper och vävnader utvecklas från en första befruktad äggcell genom upprepade celldelningar. Den kompletta konstruktionsritningen, som är inskriven i vår arvsmassa, kopieras fullständigt innan varje celldelning, och det är här som telomererna blir betydelsefulla. I mitten av förra seklet stod det klart att arvsmassan utgörs av DNA-trådar i cellkärnan. DNA-trådarna är förpackade i kromosomerna som är 46 stycken hos människor. Nobelpristagarna, Hermann Muller (Medicinpriset 1946) och Barbara McClintock (Medicinpriset 1983), observerade tidigt att kromosomernas ändar, som av Muller döptes till telomerer, var speciella och särskilt stabila. En obesvarad fråga var på vilket sätt telomererna var annorlunda och vilken funktion de egentligen hade?

Telomerernas centrala roll för bevarandet av kromosomernas och arvsmassans stabilitet klargjordes senare av nobelpristagarna i medicin 2009. Elizabeth (Liz) Blackburn, Jack Szostak och Carol Greider fick nobelpriset för upptäckten av hur kromosomerna faktiskt skyddas av telomerer och enzymet telomeras. Blackburn och Szostak visade först telomerernas starkt skyddande funktion och hur denna är konserverad i hela utvecklingskedjan samt, återfinns i alla högre stående organismer inklusive människor. Blackburn och Carol Greider upptäckte sedan ett enzym som kan tillverka telomerens DNA. Det allra första beviset för detta enzyms existens kom på juldagen 1984. Enzymet fick namnet telomeras. Det visade sig vara helt unikt i sin uppbyggnad genom att det förlänger livslängden på kromosomen och består av en enzymatiskt aktiv proteinkomponent samt en RNA-komponent som mall för bildandet av nytt telomer-DNA. Kunskapen om telomerer och telomeras har därefter lett till viktiga insikter inom många olika områden, som stressforskning, åldrande, cancergåtans lösning, den fysiska aktivitetens betydelse osv.

En telomeren är m a o en mycket liten region med repetitiva DNA i slutet av en kromosom, som skyddar slutet av kromosomen från försämring vid kromosomens replikering. Vid replikering förmår cellen inte kopiera den yttersta änden på telomeren. Det innebär att för varje celldelning blir kromosomerna något kortare och äldre personer får alltså naturligt, något kortare kromosomer än yngre människor. Det har föreslagits att människan från början har en full uppsättning telomersekvens, dock är telomeraset deaktiverat och för varje DNA-replikation (celldelning) förkortas telomersekvensen med 50-100 nukleotider. För en normal cell med en telomersekvens på 10 000 nukleotider, innebär detta 100 till 200 celldelningar innan telomeret slutar skydda cellen. Då detta händer kommer cellen att sluta dela sig. I sitt arbete publicerat 1978 upptäckte Blackburn & Gall att telomererna med sina enkla DNA-sekvenser komponerar kromosomens avslutning med en förkortande mekanism som normalt begränsar cellen till ett fast givet antal divisioner. Psykobiologiska studier med djurförsök har visat att detta är ansvarigt för åldrandet på cellnivå och sätter en bortre gräns för cellens livslängd. Telomerer och telomerlängden har härefter betraktats som en biomarkör av stress och åldrande som därmed skyddar cellens kromosomer från olika avvikelser som kan leda till cancertillväxt och ser till att cellerna dör när deras telomerer har konsumeras. De flesta cancerformer anses därför vara resultatet utav sådana "odödliga" celler, som på olika sätt lyckas kringgå den förprogrammerade självförstörelsen.

Telomererna verkar därför spela en central roll i cellernas öde och åldrande genom att justera cellulära svar på stress och tillväxtstimulering på grundval av tidigare celldelningar och DNA-skador. De är inblandade i en mängd olika sjukdomar inklusive dyskeratosis congenita (en ärftlig form av svårt tidigt åldrande), aplastisk anemi (en benmärgssjukdom), lungfibros och cancer. Telomererna utgör både ett hinder för tumörtillväxt men bidrar också till en förlust av celler med åldern. Det verkar inte finnas någon specifik förkortning av telomererna i cortex hos klienter med psykiska sjukdomar som depression om man ska tilltro forskningsresultat redovisade i Frankrike. Andra resultat t ex en studie i Tyskland 2010 (Leibniz Institute for Age Research) går i en motsatt riktning. Nobelpristagaren Liz Blackburn (se video nedan) har däremot visat hur för övrigt helt friska kvinnor som inte lärt sig hantera sin stress och som lever under mycket höga prestationskrav, ångest och stressnivåer kan få förkortade telomerer. Förkortningen av telomerer hos kvinnor i avsaknaden av en korrekt stresshantering motsvarar i genomsnitt en avkortad livslängd med ett helt decenium (mätt i levnadsår) när forskarna jämfört dem med kvinnor som inte levt under samma stress eller stressfyllda villkor. Telomerlängden ansågs främst bli negativt påverkade av de förhöjda stresshormonerna (katekolaminer och kortisol). Det verkar därför som att en låg leukocyt telomeras är en tidig markör för risk för hjärtkärlsjukdom vilken förkortar telomererna som ett resultat av kronisk stress och avsaknad av insatser för en riktig stresshantering. Kunskapen är positiv och visar samtidigt hur kvinnor både kan leva sina liv längre, som genom att faktiskt ta emot rätt hjälp, vägledning, stöd och råd, kan föryngra sig själva avsevärt till såväl kropp som sinne.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom