Nya rön om unga kvinnor

Nu ger vi alla en diagnos, så blir allting bättre? Många skilda verksamheter som en religiös fundamentalism, astrologiska horoskop, biologism och idag den moderna empirin och forskningen om människors vardagsproblem och psykologiska tillkortakommanden riskerar att behäfta sig med en önskan om kategorisering och ett elitistiskt, ja nästan fascistoid ”vi-och-dom-tänkande” som inte längre känner några rimlighetens gränser i ett slags sekteristiska subkulturer. Användandet av fraser och begrepp innebär snabbt att man slår igen dörrarna och hamnar i återvändsgränder i en humanistiskt syftande välfärdsutövning, där människor inte längre ses som namn och personer med en unik historia utan där du som människa betraktas som anomali i mänskligheten, med avvikande diagnostiska kategorier.

Efter Descartes, med undantag av korta tidsperioder under existentialismens och psykoanalysens blomstring i föregående århundrade, finns ingen vederhäftig kulturkritik mot den fördumning och det bildningsförakt som nu tycks ha slagit rot. Den verkar nu även arbeta för en förslagen hälso- och sjukvårdsindustri, där stora globala läkemedelsföretag står i finrummen och gnuggar händerna tillsammans med statligt och landstingskommunalt finansierade institutioner med förförande statistiska instrument, spamming av nyhetsstationer och andra hästhandlarfasoner. Kritik tystas och kritiska metoder belackas.

Bemötande i föräldraskap, ett bra ledarskap, utmärkta relationer, bra pedagogik, marknadsföring, psykoterapi och annat behandlingsarbete har tilliten och förtroendet gemensamt. Tilliten till att jag i sammanhang av beroende och över/underordning inte lämnas ensam och övergiven i det som berör mig starkt på olika sätt och tilliten till att mina yttringar, uttryck och min öppenhet inte avvisas eller får oförutsedda negativa konsekvenser.

Förtroendet innebär att jag tillskriver någon annan en slags trygghet, stöd, hjälp, vetande, erfarenhet och vägvisning som livet i övrigt inte ger motsvarande bilder för (därför att livet är osäkert och oförutsägbart till sin natur). Livet lever mig mer, än vad jag själv lever livet! Förtroende förtjänas och innebär att min förundran, erfarenhet, min varseblivning, mina tankar och frågor, bemöts uppmärksamt och tas på nogsamt allvar utan att förringas eller negligeras som tidskrävande, obekväma eller naiva. Det här kräver en förmåga till närvaro, lyssnande, inlevelse och empatisk identifikation med utgångspunkten i diskursen samt tid för eftertanke, reflektion, distansering och perspektiv. En inte oväsentlig aspekt i bemötandefrågor är vanligen att beakta den absolut största undran i framställningen, nämligen den om en existentiell ensamhet och om en mänsklig likhet, skörhet eller vulnerabel oskuldsfullhet bortom den ibland försiktigt och unikt specificerade frågan.

De sista veckorna har vi fått exempel på när vi av okritiska och okunniga nyhetsförmedlingar genom halvt lurade forskares villfarna ögon och delvis bedragna hjälpsökande, förmedlas inlindade budskap om problemställningar som vi inte alls trodde existerade i sinnevärlden. Nyhetsförmedlingen har handlat om att medvetenheten om bristen på kunskap och forskning om flickor, yngre kvinnors utsatthet och särskilt kvinnor med ADHD och Autismspektrumstörningar (ASD) sägs ha blivit större. Behovet av mer hänsyn, förståelse, kunskap och handledning om psykologisk plågsamma problemställningar, sociala interaktionssvårigheter och/eller koncentrationssvårigheter anses därför också bli större inom olika områden.

De redovisade forskningsresultaten säger att under den tidigaste barndomen (före 4 år) har flickor och pojkar haft ungefär lika stor sannolikhet att råka ut för olika anpassningssvårigheter (Maccoby, Snö & Jacklin, 1984; Keenan & Shaw, 1997). Prevalensen för ADHD har länge bedömts ligga på ca 5% av befolkningen för barn i skolåldern (Scahill & Schwab-Stone, 2000). ASD (t ex Asperger) har ansetts vara ett mer sällsynt tillstånd och man har trott att bägge tillstånden främst drabbat män och pojkar. Men, nyligen gjorda studier (Wing & Potter, 2002; Fombonne, 2005; Baird et al., 2006; Gillberg, Cederlund, Lamberg & Zeijlon, 2006; Ellefsen, Kampmann, Billstedt, Gillberg & Gillberg,2007, Lesinskiene & Puras, 2001; Mattila et al., 2007, Baker (2002), Sturm et al. (2004) och nu senast Svenny Kopp (2010) har t ex i sin rapport ”GIRLS WITH SOCIAL AND/OR ATTENTION IMPAIRMENTS” visat på stora könsskillnader och att problemställningarna och komplexiteten i dem är större, vanligare och mer genomgripande för även flickors och kvinnors möjligheter att finna fram till och kunna leva ett bra liv, än vad man tidigare trott.

Bl. a så har man förut tagit pojkarnas symtombilder mer allvarligt och ofta bagatelliserat eller negligerat flickornas svårigheter och symtom (som inte sällan visar sig helt annorlunda och under helt andra tidpunkter i livet). Hittills har kunskapsområdet därför främst byggt just på resultat från forskning som gällt pojkar och kriminaliserade män och ett faktum att remisser till psykologisk expertis oftast gällt beteenden med mer synbara utåtageranden. Här har unga pojkar oftast i åldern 5- 11 år varit normativt överrepresenterade i bedömningarna.

Ett flertal olika ihållande regulatoriska problem, svårigheter i nära relationer, samarbete och grupper, kravfylldhet, temperament, impulsivitet som vacklande motorik och språkutveckling betraktas idag som tidiga larmsignaler. Dessa har nämligen visat sig kunna predicera mer negativa sociala färdigheter och ett sämre adaptivt beteende senare i utvecklingen (Schmid, Schreier, Meyer & Wolke, 2010). Problemen kan gälla t ex
1. Undandragenhet och blygsel
2. Rädslor och fobier
3. Tics och tvångshandlingar
4. Överdriven gråt och nedstämdhet
5. Hyperaktivitet
6. Vredesutbrott
7. Problem kring ätande, mathållning, hygien och kläder
8. Sömnsvårigheter
9. Motorik
10. Språkutveckling

Ska vi helt förlita oss på t ex psykiatrikern Svenny Kopps slutsatser (2010) så betyder dessa symtom att personen antagligen lider av autism eller andra autismspektrumstörningar (med eller utan ADHD) alldeles oavsett belastning av sociala missförhållanden eller individens begåvningsnivå! En allvarlig invändning till ovanstående är att resultatbeskrivningarna i den här typen av ”forskning” ofta desavuerar och helt förringar tidigare kunskap och vetande som inte ens finns representerade av referenshänvisningar i rapporterna. Naturligtvis så utlovar man (vanligen med ett ganska vagt, hänvisande men oprecist underbyggt resonemang i förbigående) också att det idag finns snabba effektiva metoder att hjälpa människor, utan att samtidigt tala om att det är den allt ökande konsumtionen av sådana metoder som accentuerar behov, föder forskning, biverkningar (som uppdagas åratal efteråt) och ytterligare allvarlig symtombildning och elitism. Man tillskriver och delar helt meningslöst upp människor i diagnostiska variabler, men överger dem helt och hållet i åtgärder, metoder, bot och behandling.

Människor av kött och blod med något slags symtom anonymiseras gruppvis, utnyttjas, mobbas och hängs ut omgjorda till experimentella statistiska tal i otaliga och kostnadskrävande rapporter. Etiskt och mänskligt bör man fråga sig om den här typen av kunskapsgenerering är försvarbar i ett demokratiskt samhälle där många troskyldiga individer förlitar sig på, lutar sig emot eller skräms upp av olika larmrapporter. När de nya rönen dessutom antagligen får stora och genomgripande arbetsmarknadspolitiska och försäkringsmässiga konsekvenser, därtill antagligen får en förstärkt menlig inverkan på en tidvis skör identitetsutveckling har något i bemötandet av frågeställningen blivit riktigt och allvarligt fel.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom