Det politiska etablisemanget i Europa önskar och vill att människorna ska lida. Det här är en fullt medveten strategi för ledarskapets utövning av den ekonomiskt ortodoxa skolan, som till exempel Borg, Reinfeldt och Allians för Sverige går till val på. En seger för en ortodoxi som har föga och lite med ekonomisk rationell analys att göra, vars främsta grundsats är att införandet av ett psykologiskt lidande och en ekonomisk traumatisering och blottställning av andra människor är hur du bäst visar ett bra och effektivt ledarskap i svåra tider.
Att göra människor marginaliserade och fattiga är inte enbart tecken på illa förd politik, utan m a o ett medvetet drag för att få och vinna makt över människors liv och vardag. Den här mycket kraftiga salvan av argument mot det sittande politiska ledarskapet, kommer inte från en socialist ute på vänsterkanten. Det uttrycks i stället av nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman i tidningen New York Times den 27 juni. Krugman varnar dessutom för att världen är på väg in i den tredje stora depressionen (efter den "långa" depressionen med deflation och instabilitet som följde på den stora paniken 1873, och den "stora" depressionen, åren med massarbetslöshet som följde finanskrisen 1929-1931).
Enligt Krugman kommer t ex många arbetslösa människor och människor som befinner sig i utanförskap idag, aldrig att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Det allvarliga i Krugmans kritik är, (förutom att han tror på en stor ekonomisk härdsmälta som moderna människor inte känt vidden och styrkan utav,) inte minst att han därtill anklagar politiska beslutsfattare för att utöva en fullt medveten ekopati, som maktmedel. Detta är ganska hårresande och riskerar förutom att polarisera den politiska diskursen, kanske helt skriva om den politiska kartan och vidga motsättningarna mellan olika subgrupper i samhället. Ekopatin såsom jag själv definierat begreppet har främst enligt min mening exekuterats på ett mer omedvetet och individuellt plan, som girig hunger efter pengar, rikedom och ekonomisk fartblindhet i strukturella beslutsskick inom enskilda företag och organisationer. Krugman går med sitt uttalande ännu längre och vill betrakta ekopati som en världsomspännande politisk rörelse! Okunnig skrämselpropaganda eller verklighet? Jag vill nog påstå att Paul Krugman ogrundat underbygger en teori om en möjlig ekonomisk utveckling, med osakliga argument som enbart ökar politikerförakt och underminerar demokratin.
K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom
Du kan även läsa, kommentera eller milla denna artikel på Newsmill.se
2 kommentarer:
Du för en intressant diskussion om vad som kan förklara politiska beslutsfattares val av strategier. Varför väljer regeringar en åtstramningslinje som är skadlig för människor och ekonomi?
Min bedömning är dock att du vinklar Krugmans budskap för hårt när du menar att han tillskriver politiska beslutsfattare onda avsikter. Därmed kan du själv bidra till en polarisering som är till skada.
Det riktigt viktiga just nu är att få en politik som kan fungera för att återföra världsekonomin till fullt kapacitetsutyttande och full sysselsättning, oberoende av politikers motiv för nuvarande åtstramningspolitik. Dock vill jag påminna om att J. M. Keynes själv förklarade politikers förkärlek för sparpaket och stålbad med att de handlade i god tro. Din instinktiva reaktionen i en ekonomisk kris är att spara. Det krävs en övertygande argumentation för göra motsatsen.
Hej Lena,
Tack för din kommentar. Tror du på att ekonomisk politik och pengar kan generera onda eller goda handlingar och effekter? Tror du på att det goda kan förränta sig, liksom det onda? Måste vi inte alltid ”slösa bort” investeringar i det som ger mer liv? Blir det som vi talar? Jag tror det, och på att pengar också är mer än en växling av cash d v s också ett utbyte av mänskliga handlingar med olika emotionella konsekvenser. Det som är rätt och gott är däremot inte alltid samma sak, vi måste därför förhålla oss nogsamma.
Jag tror tvärtemot dig att det därför också vore direkt och remarkabelt farligt att bortse från vad Krugman säger om att människor ska lida av en dålig ekonomi. Inte minst för att hans tankegångar och inflytande inspirerar så väldigt många människor (kanske dig själv inbegripen).
Jag är ingen ekonom, men som psykolog driven av att försöka förstå och bearbeta utanförskapets avigsidor, så betraktar jag Krugmans synpunkter som ett häpnadsväckande uttalande och ett uttryck för en svartsyn inom det ekonomiska området som måste diskuteras och bemötas. Måste inte den ekonomiska politikens diskurs återföras till medmänsklighet, empati och just det goda livsuppehållande utbytet. Och särskilt om han skulle ha rätt sina analyser!?
mvh/Eliazon
Skicka en kommentar