Psykologi - vetenskap om hjärnan?

Tror du på Hjärnan? Tro i så fall hellre på Gud. Idag finns det egentligen fler missuppfattningar om vad psykologi är, än någonsin tidigare. Trots decenniers påkostad akademisk forskning och efter att läkaren Sigmund Freud började diskutera begreppet ”psykologi” med sina vänner och en omgivning av intresserade kollegor i slutet på 1800-talet. Naturvetenskapen betror oss än idag enbart som varande ett djur, och försöker utifrån sin nya dyrkan av människors hjärna, definiera livets psykologi (och även andra humanistiska/existentiella frågor).

Den vanligaste och mest spridda vanföreställningen idag är att försöka koppla samman vår psykologi med hjärnans funktionssätt och begränsningar, och s a s placera psykologin i hjärnan och som dysfunktionella hjärnspöken. På samma sätt som Freud anklagades för att knyta psykologin till våra könsorgan och vår sexualitet (p g a hans terminologi), så vill den kroppsdyrkande nutidsmänniskan med stort bifall av den helt materiellt intresserade och till empiri bundna beteende- och naturvetenskapen, knyta samman vår psykologi med hjärnan.

På många sätt har vår tilltro till hjärnans kapacitet (och det förnuft som vi vill placera som en funktion av det här mänskliga organet) kommit att få inta Guds plats i vår samtid. Vi har m a o ersatt en tro på Gud, med en tro på hjärnan (som den mänskliga vetenskapens främsta och vassaste instrument). Genom att förklara hjärnans funktionssätt kan naturvetenskapen givetvis lära oss om begränsningar och brister i medvetandet och vår varseblivning, men inte hur den mänskliga psykologin (som det vi kallar självmedvetande, personlig identitet, empati, etik och moral, upplevelser, tankar och känslor), uppstår, utvecklas och växer fram som en intrikat effekt av dessa brister i ett på förhand språkligt symboliskt och kulturellt givet kontext.

Det är här som den immateriella och ibland mycket svåra och abstrakta psykologin stiger fram och definierar sig mer i språkformuleringen och därmed snarare talapparatens och språkcentras bristande funktionalitet, än som rena eller outtalade kognitiva hjärnspöken. Ljud, ord, bilder och språkliga artefakter skapar tankar, känslor, begåvning, meningsinnehåll, inte tvärtom. Det här betyder bland annat att många ibland duktigt uttänkta, dyra, ofta välkända, etablerade och använda mätinstrument som används för licensiering av kvalifikationer med enbar kognitiv metodik, i hög utsträckning bör betraktas som blott luftfyllt skådebröd och enskilda profitörers villfarelser.

Sammanfattar vi det här kan vi säga att en sant verklig psykologi står den språkligt beskrivande poesin och andra av livets skönhetsupplevelser (t ex religion, utbildning, musik och konst) närmre, än allför dyrbar, kostsam och delvis helt bortkastad medicinsk neurobiologisk hjärnforskning.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom