Grabben i slips

Grabben i slips, rånade tyvärr banken idag. Det går som en farsot över världen. En sorgligt otäck, kriminellt farlig, destruktiv epidemi som innebär brist på moral, empati och desavouering av våra humanistiska och medmänskliga värden. I sina mest sjukliga uttryck som märkliga vuxna beteenden och inriktningar har jag benämnt den här farsoten för: ekopati. Vi ser effekterna av epidemin var dag, i medias rubriker:

”Obama förbereder gigantiskt krispaket”
”GM överväger konkurs”
”IMF lovar hjälp till Lettland”
”Bilindustrin söker lån från EU-länder”
”Kraftigt ned på USA-börserna igen”
”Storbankerna tveksamma till bankpaket”
”Spekulation med andra människors pengar i finanskrisen”
”Girighet, motor för banker och bankdirektörer”
”Han får en årslön på 800 miljoner”
”Tog privatplanet för att be om 200 miljarder.”
”Champagnefest för toppchefer efter 25 miljarderslån”
”Statliga chefslöner ökar med 107 procent”
”220 000 förlorar jobbet”
”Statlig hjälp till banker och bilindustri”
”Fortsatt rovdrift på vår miljö”
”Inför bonussystem i vården”
”Vanvård i äldreomsorgen”
”Profitör vinner på bostadssektorn”
”Skolorna läggs ned”
”För stora barngrupper på fritids”
”Nya besparingar i sjukvåren”
”Mer ordning och reda i skolan”
”Förskolan är en kvinnofråga”
”För lite respekt för äldre”
”Efterfrågan på Karl Marx 's böcker ökar”

Kanske tystnar vi och blir stumma över den häpnadsväckande utveckling som äger rum när vuxna och till och med sk mogna människor blir som Monopol-spelande avundsjuka små barn igen, speciellt när de försöker riva sönder varandras trovärdighet, heder, ära och hövlighet och öppet intrigerar inför allas, även våra barns och ungdomars ögon. Tidningen Affärsvärldens senaste s k beskrivning av Carnegies undergång är ett självlysande exempel på dessa intriger där vi bl a kan lära hur en omskriven ”Storkund” eller ”Grabb i slips” gör gemensam sak med Handelsbanken och fullständigt oreflekterat bedrar Carnegie som i sin tur bedrar Finansinspektionen. Carnegie står därför idag med vad vi skulle kunna kalla ”struten i skamvrån” och ”rumpan bar”.

Andra lika dåliga och självlysande exempel på beteenden ovärdiga reflekterande vuxna människor är när vi idag betraktar och tar hand om människor inom skolor, äldreomsorg eller boendesektorn enbart för att vi vill tjäna stora pengar på verksamhetsutövningen. Utan tidsmässigt utrymme för reflektion och eftertanke och en empatisk inlevelseförmåga, kan vi inte bemöta alla inblandade i verksamheten med tillrådlig ömsesidig mänsklig värme, livsglädje, hänsyn, kärlek och respekt. Cynism, stress, konflikt, hat, människoförakt, vinningslystnad, girighet och rädsla riskerar florera i dess ställe. Är detta den vuxna, trygga, stora vida värld, vi vill visa upp och överlämna till barn och ungdomar? Hur kan jag och andra människor verksam med kvinnor och barn idag, ge trovärdig tillit och tillförsikt till uppväxtmiljön för en ny generation i en sådan förmedlad utveckling och bild ibland målad och alltid summariskt återgiven och onyanserat förvrängd av media?

Det är lätt att med skalden Ulf Lundell och strofen i ”Gruva” drömma sig bort:
”Jag måste hitta ett nytt hem i en annan värld
en ny bild, ett annat språk, en ny tid
Ingenting blev som jag tänkt det
och nu är jag här
där du antingen ger upp eller tar strid”

Med, eller utan Lundell, bör vi förstå att vi inte kan fly utvecklingen i drömmeri eller utan politiskt ansvarstagande, handlingar, möten och beslut. Inte ens om vi hoppas betro en retorisk duktig Barack Obama som den Messias som kan frälsa oss från ondo. Vi måste givetvis tillskapa utbildningar som inte enbart namnger etik, moral och värdegrunder, utan därtill sätter riktiga ord till de specifika psykologiska frågeställningar och behov som alla dessa verksamheter aktualiserar och ständigt genererar i återkommande eller ny form. Desto fler människor vi är som ska samverka i en alltmer komplicerad och global värld desto mer måste vi också lyfta fram och ställa krav på en duktigt beprövad emotionell kompetens, psykologisk lyhördhet och kunskap, föredömliga ledare, välfungerande kommunikation och relationer i verksamheterna. Grabben i slips och många andra, hittar väl hem så småningom, till en annan och bättre självutveckling, ett mer meningsfullt livsinnehåll, men kanske först efter bättre användbar och anpassad utbildning.

K A T Eliazon
Leg.psykolog/socionom