Privatisera sjukvården i Jämtland

Det är nu kanske dags att föreslå att Jämtlands län får bli ett försökslän i riket med helt igenom privat, kommunal, avknoppad eller kooperativt driven sjukvård, eftersom den offentligt drivna vården genom landstinget och försäkringskassan i länet helt tycks ha fallit ihop över sig själv. I en artikel i Östersunds-Posten (ÖP) 2008-02-29 visar nu ÄNTLIGEN ansvariga tjänstemän inom Försäkringskassan och Landstinget att man till slut kanske förstått att Jämtland har det högsta ohälsotalet i landet. God morgon! De aktuella tjänstemännens uppvaknande är i sig ett friskhetstecken, men helt förvirrat och nyvaket eftersom dessa två tjänstemän (och deras föregångare på just dessa tjänster) hela tiden varit direkt och högst ansvariga för att låta just detta ske (mot bättre vetande som att t ex helt driva flera privata alternativ i länet mot onödiga konkurser och nedläggelser)!

Tjänstemännen, landstingsdirektören Karin Strandberg Nöjd och försäkringschefen Per Sundin spekulerar därtill grovt felaktigt och blint vidare i artikeln med det insinuanta antagandet om det finns ”ett särskild synsätt på sjukdom i länet som har med vana, attityd och tradition att göra”. D v s tjänstemännen vill uppenbart påstå att den s k översjukskrivningen i länet beror antingen på en traditionellt arbetsovillig, auktoritetsfientlig, regelprövande och mer hypokondrisk jämtlänning, eller klanderlikt oerfarna läkare som inte vet vad de gör. Detta är provocerande, uppseendeväckande och mycket okunnigt om en kultur inom vilka de själva säger sig vilja verka och artikeln uttrycker en etablerad självgodhet och elefantiasis där man söker syndabockar på helt felaktiga premisser. Sjukskrivning är f ö ingen behandlingsmetod i sig som skribenterna tycks tro, utan en administrativ åtgärd eller respit i avvaktan på nödvändiga behandlingsinsatser. Om det finns en ovana i Jämtland så handlar det m a o mer om att vi inte ger och tillför erforderlig behandling (vilket konkurser och nedläggelser av stora hälsoproducerande företag i länet visar). Högst ansvarig för detta är de bägge tjänstemännen. I stället för att vidareföra och framföra generaliserande hugskott från Socialstyrelsen och Försäkringskassan centralt, eller i egen regi starta upp och lägga ned diverse tidsbegränsade EU-projekt, bör tjänstemännen kritiskt värdera de statistiska faktaunderlagen, de egna behandlingsmetoderna och fråga sig vilket ansvar de själva har att t ex initiera och ta fram effektiva kontinuerliga och långsiktiga behandlingsmetoder, individuella behandlingsprogram, aktivt ta kontakt, möta, uppsöka, diskutera, samt generösare finansiellt stödja och inbjuda till samarbete med etablerade privata alternativ och vårdgivare etc.

När ledande tjänstemän inom centrala och samhällsviktiga områden på det här sättet visar brist på självkritik och insikt i de extraordinära svårigheter som underställda till dem faktiskt helt tillfredställande löser dagligen, skapar det stor oro och en otrygghet hos människor genom de förvirrade budskap och påståenden som man kommunicerar. Vi kan inte bedriva vård på spekulativa antaganden där vi ena dagen anses så sjuka att vi aldrig mer tillhör arbetsmarknaden och i nästa stund anses kunna ta vår säng och gå. Vi måste veta vad vi gör med människor inom vården. Sanningen är att de många som är verksamma inom såväl landstingets primärvård som enskilda aktörer i den privata vården, vet mycket väl hur vi ska behandla och ta hand om människor med olika sjukdomsyttringar (både på ett bra och kostnadseffektivt sätt och för ett optimalt bra och snabbt tillfrisknande). Låt alla de människorna komma till tals istället, men i privata sjukvårdsalternativ.

K A T Eliazon - Östersund

Folkhälsominister skapar psykisk ohälsa

I en intervju för Rapport publicerad 19 februari 2008, säger folkhälsominister Maria Larsson att vi måste bryta "ett tabu" och "våga prata mer om att vi mår dåligt". Folkhälsoministern vill därför införa utbildning i "första hjälpen" vid psykisk ohälsa. I samband med konferensen och mässan Psykisk hälsa på Stockholmsmässan, säger Maria Larsson att hon oroas av larmrapporterna om framförallt unga kvinnors hälsa, och har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett förslag till hur alla ska kunna ta hand om psyksjuka.

Folkhälsoministerns förslag och uppmaning är inte bara häpnadsväckande ogenomtänkt och okunnigt, utan kan i tillägg vara ett direkt företagsekonomiskt dyrbart budskap och en livshotande farlig och hälsosvådlig idé för enskilda individer. Som en åtgärd mot en (statistiskt inte helt fastställd) ökning av den psykiska ohälsan, riskerar hon dessutom att skjuta sig själv rejält i foten.

Innan vi ens tänker tanken att vi vill ställa frågor om psykisk ohälsa bör vi först ha helt klart för oss hur intrikat komplicerad och svårtolkad de här frågeställningarna egentligen är. Flera av de främsta vetenskapsmännen och de mest erfarna och vana psykoanalytiska uttolkarna i världen har t om försökt sammanfatta kunskapsområdet i enkla matematiska formler och differentialdiagnostiska manualer, men misslyckats i att reda ut den psykisk ohälsans komplexitet och plasticitet i vardagsarbetet. Att "bryta tabun" kan i de här fallen många gånger innebära att vi lyfter locket till grytor med närmast stark vulkanisk aktivitet och att vi väcker björnar (och starka inre krafter) som fortfarande sover. Prat om galenskap, är sällan vare sig en bra eller produktiv samtalslek, lika lite på våra arbetsställen som i hemmet. För neurotiker förvärrar därtill "pratet" vanligen regression och symtombild. Glöm inte talesättet: "Som vi talar, så blir det"

Folkhälsoministerns förslag kräver onödiga extraresurser och förleder människor bort från de viktigaste frågorna på våra skolor och arbetsplatser: Hur hanterar vi strukturell och organisatorisk inbyggd ekopati? Hur förbättrar vi och ger en god, väl anpassad, kompetent och effektiv företagshälsovård? Hur hanterar vi stress och missbruk?

K A T Eliazon

Madonna i melodifestivalen 2008

I Västerås gick den nya madonnafiguren Sanna Nielsen och lyckogivarna Bröderna Rongedal lite överraskande vidare direkt till Globen, vid 2:a omgången av Melodifestivalen 2008. TV-mediet tydliggör den sekundära socialisationen och hur olika psykologiska identifikationer och bra förebilder kan uppstå och plötsligen förändras eller förskjutas. Vinnare blir förlorare, och tvärtom. Den största skrällen av alla hittills i Melodifestivalen tycktes vara att förhandstippade Carola Häggkvist och Andreas Jonsson inte kom vidare direkt till Globen utan fick nöja sig med en plats i Andra chansen i Kiruna. Ut till snön och kylan?

Det är märkligt att etablerade TV-bolag, skivbolag, låtskrivare, rådgivare och marknadsstrateger bakom rutinerade artister som Carola Häggkvist och Andreas Jonsson verkar försöka desauvera och ruinera bägge artisternas framtidsmöjligheter på scenen med att sätta ihop numret "One Love". Titeln på en melodi som de här bägge artisterna tillsammans omöjligen kunde exekutera (Delvis p g a en uppenbar diskrepans i artistiskt uttryck och åldersskillnad, delvis i brist på personlig styling).

Varumärket Carola, vars hela marknadsvärde tidigare hängts upp på "svenskt helylle" och "religiös moderlig madonnalik" framtoning, riskerades allvarligt genom framförandet, till att mer efterlikna vad jag tidigare benämnt som en "femme fatale identifikation", och "kvinnlig narcisstiskt förslagenhet". Hennes medsångare följde med i fallet på sångtävlingen och blev till en blind namnlös Oidipusfigur och ett utnyttjat Fallosattribut i modernt lallande tappning. Madonnafiguren som förebild rämnar snabbt genom våra ögon och ersätts på ett par timmar av en annan.


K A T Eliazon